Frida Boisen: "Vi måste våga bryta tystnaden"

Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om den hemlighet som genomsyrat så många år av hennes liv med skuldkänslor. I romanform berättar hon nu sin historia.

Berätta kort om din bok Berätta aldrig det här
Min bok Berätta aldrig det här är en berättelse om en skavande mordotter-relation som utmynnar i en tragedi. Hur världens bästa mamma till slut tar sitt liv, och i sitt avskedsbrev lägger skulden på mig. Det är en berättelse om svek, förtryck, våld, lycka, olycka, kärlek, skam, skuld och om hur familjehemligheter kan äta upp oss inifrån.
 
Vad fick dig att skriva boken just nu?
Jag lovade min pappa att aldrig berätta, men nu gör jag det. Jag var helt enkelt tvungen. För att kunna vara en bra mamma. Självmord kröp på nytt närmare vår familj. Jag kunde inte längre hålla mitt löfte. Det blev omöjligt.
 
Det är många känslor gentemot din mamma som kommer fram. Vilka känslor har du för henne idag?
Jag älskar min mamma. Och tack för frågan. Det är nog första gången jag sagt de orden, på väldigt länge. Men nu inser jag att det är så det känns, efter att kommit igenom den smärtsamma resan som det varit att skriva denna berättelse.
 
Det framgår ju att hon mår mycket dåligt, men vad tror du fick henne att till slut ta det drastiska steget?
Några svar finns att hitta i boken. Men det var ingen plötslig ingivelse. Det var planerat. Livförsäkringen var ju precis uppsagd, och beskedet, som bekräftade det, låg framlagt på köksbordet

Vad önskar du att man som läsare tar med sig efter att man läst den?
Jag vill att vi ska inse att vi måste våga bryta tystnaden – det största hotet mot mänskligheten. Vi måste bli bättre på inkludering, att se varandra. Att vara där för varandra. Våga prata om det som är jobbigt. Vara där för varandra, våga störa, när vi känner att någon inte mår bra. Jag vill att vi ska inse, hur våra ord kan rädda liv. 

Vad fick dig att till slut förlåta din mamma?
Det får du veta i boken. Men det var en lång resa. Så länge som jag var så arg, så ledsen, som hon var bannlyst i vårt hem. Mina barn visste inte ens vad hon hette, eller hur hon såg ut.
 
Det tog många år innan du vågade prata med barnen och din omgivning om din mamma. Pratar vi generellt för lite om detta, om psykisk ohälsa? Är det tabu?
– Psykisk ohälsa har vi tack och lov börjat prata mer om, men självmord, det är något annat. Här har vi ett stort tabu kvar att krossa. Så många människor som bär på sorg, skuld och skam efter att en nära anhörig tagit livet av sig. Alla dessa mail och mess jag nu får, av medmänniskor som gått genom hela livet och mått skit.
 
Vad vill du förmedla med boken?
– Att vi kan alla rädda liv med våra ord. Att familjehemligheter är av ondo. Och sen hoppas jag förstås också att alla läsare ska få en läsupplevelse också.
 
Vilka reaktioner hoppas du den ska väcka?
– Åh! Jag fick ett så otroligt fint mess häromdagen från en kvinna som skrev: "Det känns som du berättar om mig. Jag har försökt att ta livet av mig två gånger men jag har inte förstått förrän nu vad jag har utsatt mina barn för. Det är som ett uppvaknande. Aldrig mer! Det lovar jag." Kanske är det så att den här boken redan räddat ett liv. Så otroligt stort. Mina tårar bara rann.
 
Vad var svårast med att skriva boken? Hur var det att återvända till barndomen?
Smärtsamt. Men renande. Som den terapi jag aldrig fick. Och jag har gråtit varenda dag under skrivandet tror jag. Men också blivit arg och ibland skrattat. Livet ändå. Det överträffar så ofta dikten. Så har det i alla fall varit för mig. Underbart och katastrof. Samtidigt.

Vad läser du just nu?
"Änkorna" av Pascal Engman. Har läst alla hans tidigare. Älskar en välskriven deckare som speglar vår samtid.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Massor! En av mina bästa vänner, Johanna Bäckström Lernebys ”Familjen" – ska jag äntligen läsa klart. Mycket välskriven!

Har du något riktigt bra boktips att dela med dig av till våra medlemmar?
Oh! Så många... Men alltså förstås "Berätta aldrig det här". Jag tror och hoppas att du kommer att tycka så mycket om den.