"Vi brukar säga att vårt scenario är medium rare...”

Han hittade dem döda i bastun nere vid älven.
Så inleds den första delen i en trilogi om Nordmark, om en nära framtid där klimatkatastrofer och pandemier slitit sönder samhället. Norrbotten styrs av en enväldig jarl. På landsbygden råder hungersnöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva... 
Bakom denna högst aktuella bok står Thomas Engström och Marie Richert och inför boksläppet fick vi en pratstund med Thomas. 

För de som inte känner er sedan tidigare, vilka är ni?
Vi jobbar båda som skribenter på Aftonbladet Kultur och skrev båda tidigare för SvD:s kultursidor, men där upphör också likheterna … Margit kommer från norra Öland, är född 1981 och äldst i en kull på sju barn. Hon har tidigare varit kock och matskribent. Thomas kommer från Nybro i Småland, föddes 1975 och var yngst av fyra syskon. Han är mest känd för spionromanerna om Ludwig Licht, som blev internationell TV-serie häromåret.

Hur skulle ni själva beskriva er roman Nattavaara?
Om man tänker sig att 2020 bara fortsätter och fortsätter, alltså att varje år från och med nu blir lika hemskt … i trettio år till. Hur skulle världen då se ut? Det började vi fundera på, och för att avgränsa berättelsen valde vi att koncentrera oss på en liten del av planeten: Norrbotten (där vi numera också bor). I Nattavaara har de nordligaste landskapen brutit sig loss från Sverige och kallar sig Nordmark. Pandemier och finanskriser och inbördeskrig har lett till en bister tillvaro för de människor som finns kvar. Nordmark är i praktiken en polisstat, fast med väldigt dålig koll på vad som händer ute på landsbygden.

Vi följer några personer på nära håll. 16-årige Erik hittar sina föräldrar döda i bastun, blir bannlyst från byn och tvingas vandra till Kiruna med sin lillasyster. Marja, som tidigare var mellanchef i hemtjänsten, lever som torpare på en liten gård. När hennes man är bortrest blir hon tillfångatagen av ett kringresande kriminellt gäng. Hon måste nu försöka bli en i gänget, både för att överleva och för att ha en chans att hitta sin man. I Kiruna, Nordmarks huvudstad, har vi också jarlen och hans närmaste medarbetare – i synnerhet Hartmann, chefen för säkerhetspolisen och jarlens högra hand.

I Nattavaara har ni skrivit om ett Sverige i nära framtid, plågat av pandemier och klimatkatastrofer. Hade ni börjat skriva Nattavaara innan Corona-pandemin kom. Var det en ren ”lyckoträff” att den nu är högaktuell?
Vi har läst och funderat ganska mycket på såna här frågor, om klimatkatastrofer och vågor av pandemier. Vi började skriva på trilogin i september 2019. I mars satt vi i Kiruna och var på sidan 135… och så fick vi själva coronan, båda två. Det tog flera månader för oss att få tillbaka livsgnistan, en väldigt skrämmande upplevelse. Man kan väl säga att det var bra för boken, egentligen, även om det innebar att den blev lite försenad. Det kändes som att pandemin blev ett wake-up call för oss: Ta er bok på allvar nu, för framtiden är redan här.

Det är onekligen en dyster framtid som skildras i Nattavaara - klimatkatastrofer, pandemier, svält, stråtrövare, trälar, maktkamper och fattigdom. Hur tänker ni kring allt detta?
Nja. Vi brukar säga att vårt scenario är ”medium rare” … Det kan ju faktiskt bli mycket, mycket värre. All skog kan brinna upp. Metangaserna som släpps ut när permafrosten släpper kan få den globala uppvärmningen att skena iväg fullkomligt. Det kan bli kärnvapenkrig mellan Indien, Pakistan och Kina, och i så fall skulle USA och Ryssland dras in i det hela, och då är det game over för allt och alla. I vår bok finns det gemenskap, värme, hjälpsamhet och kärlek mitt i armodet. Framför allt finns det liv och hopp, trots alla motgångar.  

Hur tror ni Sverige ser ut om tjugo, trettio år?
Haha, det svarar vi på genom att skriva vidare på trilogin …

Ni har ju olika karriärer bakom er och nu skriver ni för första gången tillsammans. Hur var det?
Skrivandet är nog det enda vi aldrig riktigt bråkar om. Vi är så vana vid att redigera varandras tidningstexter att vi väl har utvecklat nån sorts … objektiv, neutral inställning, liksom. Texten ska bli så bra som möjligt, det är det enda som räknas. Då får det inte plats med några känsliga egon. Dessutom har vi så mycket att stå i sen vi flyttade till Jokkmokk att vi hinner banne mig inte hålla på och käbbla om småsaker …

Hur har skrivandet egentligen gått till när ni skriver en gemensam bok?
Vi har delat upp det så att vi ansvarar för olika karaktärer. Så vi sitter om morgnarna och skriver i varsitt rum, på varsitt kapitel, och sen läser vi varandras grejer på eftermiddagarna och redigerar ihop oss så att båda är nöjda. Huvuddragen i handlingen har vi hyfsat klara för oss, men vi är flexibla och ändrar oss om karaktärerna så att säga vill nåt annat. Där är vi väldigt överens: Det måste vara karaktärerna som bestämmer, som får fatta sina beslut, och då ska vi inte ha en färdplan som är huggen i sten. En roman ska skildra människor och deras känslor och beteende, gärna på ett realistiskt sätt. En roman ska däremot inte gå ut på att bara rakt upp och ner redogöra för några författares konstiga idéer. Man måste vara lyhörd och låta karaktärerna träffa sina egna livsval.

I DN kallades ni ”serieflyttare” då ni bl.a. har bott i Skåne, Georgien, Mexiko, Storbritannien, Nederländerna och nu Jokkmokk. Hur kommer det sig att i flyttat runt så mycket?
Det där var rätt tramsigt, får man väl säga. Förr i tiden kallades det för att ge sig ut och se världen. Det har författare gjort i alla tider, utom möjligen under de senaste femton, tjugo åren när de flesta verkar bränna krutet på att manövrera runt på Stockholms bostadsmarknad. Nu är vi för gamla för att orka hålla på och flänga runt mer, så vi har slagit ner bopålarna i Jokkmokk, som vi älskar mer än nån annan plats på jorden. Människorna här är fullkomligt underbara och vi har aldrig fått så många vänner på så kort tid. Det vi sökte efter ute i världen har vi hittat här.

Vart bär det av härnäst?
Vi ska bo hos ett par vänner i grannbyn i två veckor och hjälpa dem att bygga en grej. Det ska bli skönt med lite semester efter all den här mediecirkusen som har varit på sistone. Visst, det är skitkul att boken har fått så mycket uppmärksamhet, men ibland måste man göra nånting konkret och vettigt. Det är också därför vi kärnar smör och mjölksyrar grejer: för att känna att vi duger nånting till, annat än att pladdra och skriva. 

Nattavaara är första delen i en trilogi. När kan vi se fram emot nästa del? Och kan ni avslöja något om handlingen?
Del två ska komma ut i början av oktober 2021. Hmm … ja, vad kan man avslöja egentligen … nioåriga Sofia kommer att få en betydligt större roll än i första boken. Några av karaktärerna som tar plats först mot sista tredjedelen av Nattavaara kommer att bli huvudpersoner i bok två. Vi lägger upp det hela som en teveserie, de brukar ju jobba ganska snyggt med sånt där, alltså hur olika karaktärer kan skifta i betydelse under olika säsonger. Och vi tänker på böckerna nästan så, som säsonger snare än som tre olika romaner. Så blir det faktiskt även bokstavligt talat, förresten, för bok ett utspelar sig under försommaren, bok två under hösten … och bok tre under det som eventuellt finns kvar av den gnistrande, underbara polarvintern.

Till sist: har ni något riktigt bra boktips ni vill dela med er av?
Kvinnor i väglöst land: Nybyggarkvinnors liv och arbete av Lilian Ryd. En klassiker som kan bli högaktuell igen om civilisationen kollapsar och allt måste byggas upp på nytt. Och så har vi Carl Johan De Geers oemotståndligt skruvade dystopi Råttornas herre.   

Tack!