Författarporträtt

"För några år sedan befann jag mig på en plats i livet där jag var desperat efter inspiration ..."

Redaktionen 23 augusti 2021

Mia Kankimäki har jobbat med böcker i hela sitt liv: hon har en masterexamen i litteraturvetenskap från Helsingfors universitetet, och har arbetat som copywriter och redaktör på olika förlag. Resorna till Tanzania, Kenya, Italien och Japan i fotspåren av intressanta, historiska kvinnofigurer – modiga upptäcktsresande, begåvade författare och passionerade konstnärer – har fungerat som inspirationskälla till hennes andra bok, Kvinnor jag tänker på om natten. När Mia Kankimäki inte är ute på resande fot för sitt nästa bokprojekt finner man henne i Helsingfors, Finland.

Hur lever en barnlös kvinna i fyrtioårsåldern ett meningsfullt liv? Av tristess och med en känsla av att ha kört fast i livet säger Mia Kankimäki upp sig från jobbet, säljer sin lägenhet och bestämmer sig för att resa runt i världen. I en blandning av reseskildring, memoar och biografi berättar Kankimäki om sina resor till Japan, Kenya och Italien medan hon följer tio enastående kvinnliga pionjärers fotspår – i ett försök att lära sig av deras erfarenheter.

Läsaren får följa Kankimäkis resa, vilken är inspirerad av dessa skarpa och komplexa kvinnor.

Karen Blixen: en vass författare som flyttar till Kenya där hon skriver sin ikoniska självbiografi Den afrikanska farmen (Out of Africa). När Mia går i Karens fotspår och dyker in i hennes brev grips hon av Karens motstridande bild: å ena sidan har vi den självsäkra, kloka och rättvisa kvinnan som hanterar allt som kastas på henne, å andra sidan den instabila, sjuka och deprimerade kvinnan som drivs av ångest.

Isabella Bird: till synes Mias dubbelgångare – en deprimerad ogift kvinna, fyrtio-någonting, som använder ursäkten ”av hälsoskäl” för att resa runt i världen. Mia följer henne till Japan för att försöka bota sin egen depression.

Artemisia Gentileschi: en florentinsk konstnär vars rykte förstörs av en våldtäktsrättegång. Hon lever som ensamstående mamma och målar nakna kvinnor och starka amazoner.

Yayoi Kusama: en avantgardekonstnär, lärd av Georgia O’Keeffe, som frivilligt bott på ett psykiatriskt vårdhem i Tokyo i årtionden.

En Pratstund med Mia

Vad var det som inspirerade dig att följa dessa kvinnors resor?
För några år sedan befann jag mig på en plats i livet där jag var desperat efter inspiration: Jag var fyrtiotvå år gammal och levde utan man och barn, hade sagt upp mig från jobbet, sålt min lägenhet, fått min första bok utgiven och undrade vad jag skulle göra härnäst. När jag låg vaken om nätterna så började jag tänka på historiska kvinnor som hade trotsat förväntningar, gjort okonventionella val och levt imponerande och spännande liv. Jag bestämde mig för att följa mina ”nattkvinnor” genom att resa i deras fotspår.

Eftersom jag sökte personlig vägledning valde jag kvinnor som jag på något sätt kunde relatera till. Jag ville även utforska kvinnors förmåga att resa, skriva och skapa konst vid olika tidpunkter och i olika kulturer. Jag listade platser jag ville resa till – Östafrikas savanner, Italien, Japan – och försökte hitta kvinnor som hade levt eller rest till dessa platser. Det slutade med att jag reste till Tanzania och Kenya där jag följde den danska författaren och kaffeodlaren Karen Blixen, som var modig nog att uppfinna sig själv på nytt flera gånger under sin levnad; till Italien för att hitta renässans- och barockkonstnärerna Safonisba Anguissola, Lavinia Fontana och Artemisia Gentileschi, vilka lyckades försörja sig som konstnärer i en tid då det var nästintill omöjligt som kvinna (Lavinia födde till och med elva barn); till Japan för att förstå samtidskonstnären Yayoi Kusama som levt på ett psykiatriskt vårdhem i årtionden men aldrig slutat arbeta; och så runt om i världen med otroligt modiga upptäcktsresande kvinnor från 1800-talet så som Isabella Bird, Ida Pfeiffer och Mary Kingsley, som ensamma reste runt i världen.

Min målsättning var att jämföra mina egna erfarenheter av att resa, skriva och försörja mig med kvinnorna som levde för hundra eller fyra hundra år sedan. Hur hade kvinnans liv förändrats – eller hade det gjort det? Vad kunde jag lära mig av dem? Till slut letade jag efter ett svar på hur man lever ett meningsfullt liv som en singelkvinna i medelåldern utan barn. Begränsar jag mig själv med rädslor, osäkerheter och andra människors åsikter och förväntningar, eller vågar jag leva mitt liv som jag vill?

Vilka utmaningar mötte du när du rekonstruerade kvinnornas liv och erfarenheter?
När jag först reste till Östafrika i Karen Blixens fotspår, så var min bild av henne en stark, modig och självständig superkvinna. Men parallellt med att jag lärde mig mer om henne så kollapsade gradvis den bilden av henne. Hon var inte alls den där idealiska kvinnan jag hade byggt upp en bild av: hon led av många sjukdomar, var ofta deprimerad, och förvånansvärt beroende av sitt förhållande med Denys Finch-Hatton. Till en början var jag besviken och nästan arg på henne, men snart insåg jag att dessa brister faktiskt gjorde henne mer mänsklig.

Senare, när jag skrev om dessa upptäcktsresande, blev jag nästan upprymd varje gång jag hittade spår av deras svagheter. Det var stärkande att se att de, trots sina extremt tuffa resor, inte var några superhjältar – utan bara vanliga kvinnor. De var ogifta medelålderskvinnor som inte hade mycket pengar (likt jag), de led av huvudvärk, depressioner och insomnia (likt jag). De kämpade med exakt samma problem som jag, men lyckades ändå hitta ett sätt att göra allt de ville.
Men ibland var jag tvungen att ta en del svåra snack med mina ”nattkvinnor” angående några inte så perfekta sidor de hade. Till exempel så gjorde det mig galen att få veta att Isabella Bird och Mary Kingsley, som kämpade för att bli tagna på allvar som upptäcktsresande, inte ville identifieras med tidiga feminister. Och Karen Blixen gjorde naturligtvis sin personliga resa mot bakgrund av kolonialism. Jag tror att man måste förstå att dessa kvinnor verkade i en tid i historien som i sig var felaktig.

Vem är din personliga favoritnattkvinna? Varför?
Alla tio kvinnor som presenteras i boken är mina favoriter. När jag gjorde min research blev jag förvånad över mängden intressanta historiska kvinnor jag hittade – kvinnor som gjort anmärkningsvärda saker och varit erkända på sin tid, men som glömts bort av historien. Alla deras berättelser var värda att berätta; det var svårt att utelämna så många av dem. Så det här är min absoluta tio-i-topp.

Med det sagt skulle jag välja Mary Kingsley, en ogift kvinna, upptäcktsresande och reseskribent som iklädd sin svarta långkjol paddlade ensam längs floderna i Västafrika 1895, samlade fiskprover och lärde sig om lokalbefolkningens seder och tro. Hennes självironiska humor är helt underbar, och jag är säker på att det var jättekul att umgås med henne. Jag skulle också gärna vilja resa med Nellie Bly som for runt jorden på 72 dagar år 1889/1890: hennes rappa humor är förtjusande och hon skulle också kunna ge mig en välbehövlig intensivkurs i hur man reser med enbart en väska.

Hur gick du till väga med din research? Fanns det några primära källor eller personer du mötte under resans gång som var betydelsefulla för ditt skrivande?
Det tog mig fyra och ett halvt år att skriva den här boken, och min forskningsprocess bestod av att läsa, resa och skriva en resedagbok. Jag reste i fem veckors tid i Tanzania och Kenya, tillbringade några månader i Florens, Rom och Bologna, och ett par månader i Tokyo och Kyoto (där jag tillbringade mycket tid när jag skrev min första bok).

När jag började ville jag först resa till Östafrika i Karin Blixens fotspår, men det hade nyligen skett flera bombattentat i Nairobi, så jag kände inte för att resa dit ensam. Jag kontaktade en finsk biolog och safariexpert som levde i Tanzania och hade turen att få bo hos honom. Hans hjälp var ovärderlig för mina resor i Tanzania, och genom hans tanzaniska fru lärde jag mig om den kvinnliga lokalbefolkningens vardag.

I Florens tillbringade jag mycket tid med att leta efter inspirerande historiska kvinnor som kunde passa mitt ändamål, och hittade slutligen tre konstnärer från 1500–1600-talen som samtliga hade en koppling till Florens. Det var en ögonöppnare att inse hur sällsynt det är med verk av kvinnliga konstnärer på museer, och hur svårt det är att hitta dem. Jag hade tur som kom i kontakt med Jane Fortunes fantastiska bok Invisible Women – Forgotten Artists of Florence, som gav mig kännedom om kvinnliga konstnärer och deras verk i Florens.

Jag läste några utmärkta biografier och studier om mina nattkvinnor samt reseböcker, resedagböcker och brevsamlingar skrivna av dem. Jag studerade även deras fotografier, konstverk och självporträtt, och försökte fånga deras röst så mycket som möjligt. Många av de upptäcktsresande lämnade en mängd fascinerande skriftliga material efter sig – till exempel skrev Isabella Bird ungefär tio reseböcker. De italienska konstnärerna var svårare att undersöka. Men otroligt nog visade det sig att några av Artemisia Gentileschis brev liksom protokollet från hennes våldtäktsrättegång 1612 hade bevarats. Att få möjlighet att läsa material som dessa och få ta del av kvinnors röster genom århundraden kändes som att hitta en sällsynt skatt.

Vad hoppas du att läsare ska ta med sig av den här boken?
När jag skrev boken blev jag förvånad över hur många fantastiska, fascinerande och glömda kvinnor jag hittade. Historien är än idag i hög grad skriven av män, så det är viktigt att synliggöra kvinnors historia. Jag hoppas att den här boken kommer att ta med läsaren på samma resa som den tog med mig på: att få känna hur starka dessa kvinnors berättelser är, hur inspirerande deras energi, entusiasm, viljestyrka och motståndskraft är.

Jag hoppas att den ska inspirera till att resa, skriva, skapa konst, eller vad nu läsaren önskar göra i sitt liv. För mig har det betytt mycket att förstå att man kan leva ett meningsfullt liv på många olika sätt, och att det aldrig är för sent att börja med något nytt i livet. En av mina favoritnattkvinnors råd har varit detta: ”Om du vet vad du vill göra, så gör det. Det låter så enkelt, men är oerhört svårt att genomföra.”

Lista över kvinnorna i Kvinnor jag tänker på om natten

Karen Blixen:

Kaffeodlare, senare författare. Anlände i Afrika i januari 1914, 28 år gammal. Tillbringade sammanlagt 18 år i Brittiska Östafrika, numera känt som Kenya, där hon drev ett kaffeplantage. Hon lämnade Östafrika för sista gången i juli 1931, då hon var 46 år gammal; pank, deprimerad, syfilitisk efter att ha förlorat allt. Hon flyttade in hos sin mamma i sitt barndomshem där hon började skriva sin första bok.

Isabella Bird:

Ogift, senare upptäcktsresande och reseskribent. Led av depression, ryggradssmärta och sömnsvårigheter tills en läkare rekommenderade henne en kortare resa vid havet som behandling. Det slutade med att hon reste jorden runt; när hon väl börjat resa så kunde hon inte sluta.

Ida Pfeiffer:

Hustru och mor, senare upptäcktsresande och reseskribent. Uppfostrade sina barn ordentligt och dumpade sin make medan hon i hemlighet studerade jordgloben; gav sig ut på sin första resa vid 44 år. Tog sig jorden runt två gånger med en väldigt liten budget. Fick ihop sitt resekapital genom att skriva böcker, vilka översattes till sju språk.

Mary Kingsley:

Ogift, senare upptäcktsresande och reseskribent. Hon tog först hand om sina föräldrar fram till deras död, sedan begav hon sig till Västafrikas djungler, där hon paddlade längs floderna i sin svarta långkjol, blev vän med kannibalstammar och europeiska köpmän. Författare till två dundersuccéer, i vilka hon inte drar sig för att driva med sig själv.

Alexandra David-Neel:

Envis feminist, senare buddhistisk nunna, resande författare. 1924 blev hon den första vita kvinnan som kom in i den förbjudna staden i Lhasa, förklädd till tiggare.

Nellie Bly:

Journalist, feminist, världsresande, senare industrialist och uppfinnare. Reste runt världen på sjuttiotvå dagar med endast det som rymdes i en resväska.

Sofonisba Anguissola:

Dotter till en adelsfamilj, senare den första fria kvinnokonstnären och förebild till många kvinnokonstnärer. Målade en enastående samling självporträtt.

Lavinia Fontana:

Kostnärsdotter, senare fru, mor, och karriärist. Försörjde sin stora familj genom att måla. Marknadsförde sig själv som adelskvinnornas favoritkonstnär och tjänade som en man.

Artemisia Gentileschi:

Konstnärsdotter, senare konstnär. Fick sitt rykte förstört i och med en våldtäktsrättegång. Hade senare en fantastisk karriär i Florens, Rom, Venedig och Neapel. Ensamstående mor till en eller två döttrar. Målade nakna kvinnor och starka amazoner.

Yayoi Kusama:

Avantgardekonstnär, “million-dollar brand”, manisk arbetsmänniska. Lever på ett psykiatriskt vårdhem i Tokyo.

Tack/ Mia!