Håkan Nesser: "Jag tror helt enkelt att jag inget annat kan än att skriva."

Håkan Nesser är högstadieläraren som sadlade om och blev en av våra mest älskde och uppskattade författare. Nu är han aktuell med en ny bok om den lite egendomliga kriminalkommissarien Gunnar Barbarotti. Denna gång tar historien oss till Gotland. 

Berätta om nya boken Den sorgsne busschauffören från Alster?
Egentligen är situationen kring hur boken tillkom intressantare, så jag berättar om den istället.
Jag har skrivit mycket, så mycket att jag inte riktigt vet hur många böcker det är, men jag hade inte skrivit någonting om Gotland, där jag bor. Någon enstaka scen i någon bok bara. Så blev jag allvarligt sjuk förra året och när jag var på sjukhuset en dag då tänkte jag att ”Jag har inte skrivit något om Gotland än, trots att jag lovat grannar och vänner att göra det. Gör jag det inte nu kanske det inte blir av alls.” Det var grunden till att Den sorgsne busschauffören i Alster tillkom.

Dina böcker om kommissarie Gunnar Barbarotti har en egen ton av torr humor, kluriga deckargåtor och filosofiska spörsmål. Hur hittade du den författarrösten?
Ja, allt det där har de. Och så finns det en del sorg och melankoli också. Det är inget medvetet val när jag skriver, utan där jag hamnar. Jag skriver inte med den röst som jag tror att folk vill ha eller vill läsa, utan jag skriver med den enda rösten jag har, helt enkelt

Delar du några karaktärsdrag med Barbarotti?
Han har en tro och en naiv bild av att det finns någon sorts godartad kraft. En kraft som man kanske kan kalla Gud. Samtidigt är han på ett sätt amatörmässig i sin tro. Han går inte i kyrkan och är inte det man skulle kalla religiös.
Den formen av tro på att det finns något, en god kraft, delar jag absolut med Barbarotti.
Däremot är Barbarotti betydligt virrigare i sin person än jag. Där är vi inte lika.

Hur viktigt är spänningselementet, kontra allt det andra, i dina böcker?
Du kan aldrig ha bara det ena eller det andra i en berättelse utan man behöver bägge delarna. När jag berättar en spänningshistoria så kommer det andra in också, automatiskt. Allt måste finnas. Inget är viktigare än det andra. En spänningshistoria utan intressanta karaktärer och allt det andra runt omkring blir en ganska platt berättelse.

Du har en lång meritlista över böcker vid det här laget. Hur gör du för att hålla inspirationen uppe?
En väldigt bra fråga! Jag tror helt enkelt att jag inget annat kan än att skriva. Jag har sagt flera gånger att jag ska lägga av men samtidigt är det som en drog. Jag kan inte sluta. Så länge jag tror att jag har en historia att berätta så kommer jag fortsätta skriva.

Drabbas du någonsin av skrivkramp?
Dagligen! Men då lägger jag ner och så tittar jag på det dagen efter igen. Skrivkramp är ett annat ord för tvivel på sin egen förmåga och det har jag absolut. Hela tiden. Men jag fortsätter ändå.

Omslagen på dina böcker sticker verkligen ut och är, enligt mig, väldigt fina. Är du involverad själv i omslagen och dess design?
Mina omslag började bli väldigt bra för omkring tio år sedan. Det var när Karin Hagen, som då gick en konstnärsutbildning, gjorde pocketomslaget till en av mina böcker. Det blev så jäkla snyggt att jag bad henne att göra fler. Idag har hon så pass mycket att göra att hon inte hinner göra mina omslag längre, men förlaget har tagit vid med nya formgivare och fortsatt på samma spår, vilket jag verkligen gillar.

Till sist: vi är mitt i sommaren och semestern. Har du något riktigt bra boktips för hängmattan som du vill dela med dig av?
Ja, jag har två böcker jag gärna rekommenderar som båda har stark anknytning till Corona. De har dock några år på nacken och jag vet tyvärr inte om de finns översatta till svenska.
Station eleven av Emily St. John Mandel (kommer på svenska i november. Reds anm.) och Fever av Deon Meyer.

Tack för pratstunden, Håkan!