Inspiration
Björn Natthiko Lindeblad inspirerar oss att förlåta och släppa taget
Inför allhelgonahelgen för att uppmärksamma och minnas de döda återkommer vi på redaktionen till Björn Natthiko Lindeblads hyllade självbiografi, Jag kan ha fel. Och självklart vill vi dela den underbara läsningen från boken med er. Låt dig inspireras av Björns kloka ord i ett utdrag ur boken om vikten av att förlåta och släppa taget om oförätter. 
Foto: Fredrik Bankler
Nedan följer ett utdrag från Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler, Navid Modiri.
Kapitel 36
Förlåtelse
Förmodligen behöver vi möta döden på nära håll för att på riktigt inse att vi har varandra till låns. På ett intellektuellt plan vet vi det ju så väl, att vi alla en dag kommer att dö. Men att låta den kunskapen och insikten få komma ner till resten av oss, under hakan, det är ett livsarbete. Och det är värt varje steg.
För vad händer när vi slutar ta livet för givet? Vad händer när vi faktiskt, med hela vårt väsen, förstår att vi har varandra till låns? Vi har inte tid att slarva. En dag kommer det ett farväl – till varenda människa som betyder något för dig. Att vi har varandra till låns är det enda vi med säkerhet kan veta. Allting annat är kanske. Och när vi minns det så förstår vi att det bara /nns ett sätt att förhålla sig till andra människor och till livet självt: Varsamt.
Finns det någon som behöver höra ett förlåt från dig? Vänta inte.
Finns det någon som behöver höra några ord som bara du kan säga till dem, för att det ska landa på den platsen som de behöver ta emot det på? Håll inte igen.
Finns det något du gjort som du ångrar, som du kan ställa tillrätta? Försök göra det.
Kanske finns det någon i ditt liv som det känns omöjligt att förlåta? Så kan det vara. Ibland kan det dock vara hjälpsamt att pröva den här tanken: Om du hade varit född med samma DNA, samma karma, samma koder som de, om du hade vuxit upp på exakt samma vis, med samma människor omkring dig, utsatts för samma händelser som de, då hade du med all sannolikhet agerat precis som de.
Naturligtvis finns det ondska som går bortom det fattningsbara. Det är inte den jag pratar om nu. Men också i vårt ”vanliga” liv och tillvaro finns det gott om elakheter och illdåd som är värda att fördömas fullständigt. Vi kan göra det. Men vi behöver inte stänga hjärtats dörr för människan. Vi har kommit långt när vi på riktigt har lärt oss att skilja på personen och handlingarna. Du blir inte mesig bara för att du är intresserad av att växa i kärlek, bara för att det känns vackert att vilja möta allt och alla med värme. Du är fortfarande fullt kapabel att markera när någon har gått för långt, agerat illa. Men du kan skilja på dådet och människan.
Går någonting igång i dig när jag säger så här? Finns det kanske någon i ditt liv som du bara vägrar släppa in i hjärtat? Det är djupt förståeligt. Försoning och förlåtelse är inga lätta saker. Men pröva gärna att, lite sansat och sakligt, lägga märke till effekterna av dina känslor. Vad händer när du stänger hjärtat för någon? Den personen tar kanske ingen uppenbar skada, men du gör det. Du blir lite mindre. Du sår bittra frön i dig själv. Om du väljer att ofta påminna dig om den här människan som du inte kan förlåta, så kan det skapa en bitterhet som verkligen gör dig illa, utan att vedergälla den andra det minsta.
Jag har alltid fascinerats av de där japanska soldaterna ute på Stillahavsöarna, som vägrade tro att andra världskriget var över. Vissa var kvar i 1era årtionden efter att det hade blivit fred, alltjämt redo med sina vapen. De lät sig minsann inte luras om att striden var slut, ingenting kunde få dem att ge upp!
Det är ofta samma sak med oss själva. Vi är så fast inställda på striden att vi missar fredssignalen. Men till slut upptäcker vi det – kriget är över. Det har varit över länge nu. Och freden vi sluter med oss själva är den viktigaste av alla. När vi väl har gjort det så faller mycket på plats, naturligt och av sig självt.
Jag älskar den bilden: Kriget är över. Hissa vit flagg. Det är den enda plats som försoning kan börja på. Vi kan inte vänta tills någon annan är redo att förlåta, försonas, gå vidare. Det är här det börjar. Det är här det slutar.
Jag har ett minne från mina tidiga år som munk som jag tänker på ibland. En incident som gav ett tydligt exempel på mekanismerna kring att släppa taget om oförrätter.
I januari varje år hyllade vi minnet av Ajahn Chah, grundaren av vårt kloster och en mycket betydelsefull munk inom skogstraditionen. Vi firade den store mästarens hädanfärd genom att på traditionsenligt sätt högtidlighålla hans dödsdag. Han dog bara tolv dagar efter att jag för första gången kom till klostret. Denna ceremoni spreds och etablerade sig världen över, och varje år kom det munkar och nunnor från olika länder och firade dagen med oss. En regelbunden deltagare var en seniormunk från England. Han var en person som alla hade ganska svårt för. Så inför hans besök sa vår lärare till oss ungefär såhär: ”Kom igen nu. Nu ser vi till att ge den här munken femstjärnig behandling. De korta dagar han är hos oss ska han få känna att han är en älskad mästare.”
Det kändes som ett fint budskap och var något som vi svarade an bra på. Här kommer någon som har lite svårt att få munkar att stanna hos sig, som är lite svår att leva med, ganska excentrisk. Låt oss göra vårt bästa. Så det gjorde vi. En kväll satt jag med seniormunken vid hans hydda, och masserade hans fötter. Massagekulturen var stark inom vår tradition och vi masserade ofta varandras fötter. I huvudsak var det de yngre munkarna som gav massage till de äldre. Det var liksom en ursäkt för att få hänga lite extra med dem och ta del av deras historier och klokheter. I början var massagen ett mycket ovant inslag för oss västerlänningar. Men för thailändarna, som har en tradition av att vara väldigt fysiska med varandra, så föll det sig mer naturligt. Jag har fått berättat för mig hur Ajahn Chah, som var thailändsk, en gång frågade en västerländsk seniormunk, Ajahn Sumedho, om han masserade sin pappas fötter. Ajahn Sumedho, som är amerikan och född 1934 svarade med avsmak i rösten: ”Nej, verkligen inte!” Och Ajahn Chah konstaterade lugnt till svar: ”Det är kanske därför du har så mycket problem.”
Så jag sitter i alla fall där, med min lilla duk, en aska med olja och min egensnidade trämassagestav (för fötterna!). Och vi har det mysigt på munkars vis. Den engelske munken tar till orda och börjar berätta för mig om de gamla goda tiderna, om mästarna han mött och om äventyren han har varit med om. Det är allmänt trivsamt och gemytligt. Sedan dyker ett namn upp. Namnet på en annan seniormunk i vår tradition. Då förändras den här munkens väsen totalt. Han blir plötsligt väldigt arg, kort i tonen, ilsken och bitter. Han börjar berätta vilka fel den här andra munken hade gjort för länge sedan, och hur orättvist det var. Ung och naiv som jag var sa jag någonting i stil med: ”Jamen du, det här är ju tjugotvå år sedan, är det inte dags att släppa taget om det?”
Låt mig ge dig ett tips: Säg aldrig till en upprörd person att den ska släppa taget. Det landar väldigt sällan väl, och får lika sällan önskad effekt. Den enda vi uppmanar att släppa taget om saker är oss själva, bara då funkar det. Men jag hade inte lärt mig den läxan än. Så naturligtvis blev utfallet inte som jag hade avsett. Den bittra munken blev inte ett uns mindre bitter. Möjligen lite mer.
När jag gick därifrån reflekterade jag en stund över vad det egentligen var som hade hänt. Jag gissade att den förargade munken nästan dagligen påminde sig om de där orättvisorna som begicks mot honom, som han tyckte begicks mot honom och genom att ofta påminna sig om det så höll han det färskt i minnet, som om det hände i förrgår. Bitterheten blir liksom ”online” – tillgänglig dygnet runt, alla dagar i veckan.
Det finns någonting värt att lägga märke till här. Det förklarar hur förlåtelse kan vara en nyckel till frihet. Att försonas med det som hänt handlar inte främst om att vara storsint. Det handlar om att värna vårt eget sinnes hälsa, välja vilka känslor vi vill fylla det med.
En av mina favoriter inom skogtraditionen var den thailändske munken Luang Por Doon. Han var intellektuellt väldigt slipad och samtidigt djupt erfaren meditativt. Den dåvarande thailändska kungen och drottningen hörde till hans lärjungar, så de åkte regelbundet till Luang Por Doon för att ge gåvor och ställa frågor. Vid ett tillfälle ställde kungen respektfullt den stora frågan: ”Luang Por Doon, blir Ni någonsin arg?” Det var ett laddat ämne, för inom österländsk religion lägger man väldigt stor vikt vid jämnmod. Det är beundransvärt att inte ryckas med av starka känslor och reaktioner. Luang Por Doon svarade på thailändska: ”Mee, dtä mai aow.” Det betyder ungefär: ”Ilska uppstår, men ingen tar den i besittning.”
Jag tycker om den här historien för den berättar hur det kan vara i ett mänskligt liv, när det inre rummet är så stort att det finns plats för alla känslor. Det är inte det att vi slutar ha känslor som vi upplever som negativa eller svåra. Vi slutar bara identifiera oss med dem, ta dem i besittning. Då kan de inte längre göra oss illa, eller få oss att göra saker som vi sedan ångrar.