Lina Nordquists påsknovell - Femhundra långfredagar

Läs Lina Nordquists nyskrivna påsknovell som tar oss till Uppsala stad år 1520. Det är en stark berättelse om uppror, svek och de blodiga spår som historien lämnar efter sig.

Bild: Genererad med AI

 

Femhundra långfredagar

Vårdag i Slottsbacken. Ovanför grävmaskinisten lyser ett rosa Uppsala slott och en bit bort har studenter vinpicknick, fast klockan knappt slagit tre på eftermiddagen. Maskinisten lyssnar på schlager medan han breddar en av slottssläntens alla gångvägar. Så får han upp något vitt med skopan.

Ingen vet det ännu, men kropparna under marken kan räknas i många hundratal. Nästan femhundra långfredagar har de legat här. Sedan påsken 1520.

Skärtorsdagen 1520 är marken vinterkall utanför Uppsala stad. Över slätten ligger ett vitt snötäcke. Flera tusen bönder fryser i lägret där, dubbla yllehosor och ständiga åkarbrasor när Elsika kommer för att lämna rågbröd och torkad gädda. Hon fryser också, men hon har lovat pappa att gå med maten. ’Till dem som ska bli hjältar’, sade han. Och löpturen hit värmde, trots att benen är taniga.

"Viktigast är inte freden. Utan friheten."

På håll syns Uppsalas hjärta. Aprilsol över rullstensåsarna och domkyrkans spiror, tvåtusen människor myllrar därinne i ett ständigt sorl. Härute är tyst. De står i funderingar, de som ska rädda Sverige. Snedfot-Froste, Stormund, Benkt Dalbonde och Ingemar från Västmanland spelar tärning, men Benkt är den enda som ler när hon kommer. Han rufsar henne i håret, nickar att han vill ha brödet hennes pappa skickat med. Låter de andra fortsätta sitt tankspridda tärningsspel, fast det är hans fårbenstärning. Ser dem kasta kuben och räkna alla ögonen. Tuggar en stund.

”Våra vidder”, säger han till luften och ingen alls.

De andra ser upp från hans tärning. Tankfulla ser de ut över slätten, fastnar med blickarna vid snöfallet på väg in. 

Så griper Benkt tag om henne med blicken.

”Hör nu på, flicka. Viktigast är inte freden. Utan friheten.”

Sverige är ockuperat. Elsika vet inte om aprilsolen och domkyrkospirorna är hennes, eller om de tillhör Danmark nu. Nyss stupade Sveriges regent Sten Sture, det berättade pappa när han kom från Stockholm med nya tyger och tråd. En dansk kanonkula krossade Sten Stures knä. Mitt på Mälarens is slutade han andas. Nu leder hans änka Kristina hela Sveriges frigörelsekamp.

"Adelns och kyrkans män gullar med ockupationsmakten"

Kristina har fött sex barn på åtta år och överlevt, fyra av barnen lever också. Nu planerar hon försvaret av Sverige. Elsikas pappa har sett ett av hennes brev, sent inpå nätterna när barnen somnat sitter hon vaken på Stockholms slott och skriver dem. Vädjan om ett befrielsekrig.

Adelns och kyrkans män gullar med ockupationsmakten, men pappa och hans vänner vet att Kristina inte kommer att ge sig. Stockholm, Nyköping, Kalmar och Västerås gör motstånd. ”Inte bara vi borgare utan också bönderna är på hennes sida”, sade pappas vän, och så var det. Kristina har skickat brev med bud till Västmanland, Bergslagen, Dalarna och hela den svenska landsbygden. Hon har vädjat om hjälp att försvara Sverige. Och nu har allmogen anslutit här, utanför Uppsala stad.

”Danskarna ska huttra”

Bondehären har slipat yxor, förberett armborst och vad av vapen de fått med sig. Nu väntar de. Blickarna vakar mot ovädret på väg in, skickar hat mot åsarna i Uppsala, där Elsika föddes för elva år sedan. Där har dansken slagit rot. Pappa säger att de vill mot huvudstaden. I väntan på order dricker dansken sockrat vin och mumma i värmen från biskopens väldiga björkbrasor. Som att allt tillhör dem.

Men snart ska de bort.

”När befriar ni oss?”

Elsika ångrar sig direkt hon frågat och Snedfot-Froste släpper Benkt Dalbonde bentärning, ser ut att just lägga märka till henne. Så viskar han, trots att fienden är ända borta i stadskärnan: ”Håll dig inomhus arla imorgon, flicka.”

Värmen sprider sig i henne och han som heter Stormund tar den sista biten av pappas bröd.

”Bara vädret vill.”

Benkt Dalbonde nickar.

”Rusk, mot deras fina hästar.”

”Danskarna ska huttra”, säger Elsika, men Froste stirrar tärningen i ögonen.

”Mer än så”, säger han.

Så gör han en gest mot ovädret.

”Deras hästar måste halka imorgon, redan på väg till förrädarbiskopens påskmässa.”

Hoppfullt mummel. Något vasst även i Benkts ögon, obehag kommer upp i Elsikas hals.

En bergslagsbonde nickar.

”Fina eldvapen, verkningslösa i fukten”, säger han. ”Och de som fungerar lämnar de i vapenhuset under mässan.”

Skratten vrider om hennes mage.

Froste reser sig hastigt, så ryter han:

”Jag ska hugga de djävlarna till småflis!”

Elsika lämnar torrgäddan, rusar på snabba fötter över slätten, mot pappa och staden. Andfådd gömmer hon sig på loftet ovanpå handelsboden. Dricker kornvälling under en filt, men fryser ändå.

Uppsalas silhuetter svärtas, men Elsika kan inte somna. Samma tanke bökar i henne som i männen ute på slätten. Det pappa sagt. Dansken är överlägsen – beridna adelstrupper och slipade knektar från Frankrike, Skottland, Brandenburg, Pommern och Sachsen. Den enda chansen är våghalsig överrumpling, så har pappa sagt. Men vet pappa att bönderna vill hugga sönder andra människor?

Långfredagens morgon singlar snön över tak och ylleluvor. Genom pappas köpmansfönster nedanför backen ser Elsika danskar gå till mässa i deras kyrka. Några halkar, just som bönderna sade. Kyrkklockorna ringer, säkert står biskopsförrädaren längst fram i koret och ler mot dem.

Så blir gatorna lugna.

Ska hon säga till pappa att gömma sig med henne? Fast kanske kommer de inte.

Genom tjockt snöfall urskiljer hon dem. Sammanbitna konturer över frusen Upplandsmylla, pilar far iväg mot kyrkans vakter och hon hukar innanför fönstret, som hon lovade Froste.

Bönderna håller armborsten höjda. Danskbefäl far omkring, eldvapen krånglar i blötsnön, hästarna halkar och påskvin har gjort danskarna tröga.

Danskbefälen får något bistert över ögonen. De har blivit överrumplade. Oförberedda försöker danskarna samordna sig i snöyran. Nog är det Stormund hon ser, med en hillebard? Männen han möter rasar som fullgubbar. Vrål som från underjorden – vad gör alla krigarna utanför kyrkan och borta på fältet där hon och pappa brukar plocka nässlor om sommaren?

Så hörs rytanden från ett helt annat håll.

Fler svenskbönder i stormen, över vita sankmarker och där fåren betar sommartid. De anfaller från tre väderstreck och nu urskiljer hon inga ansikten längre, bara raseri. Benkt håller en blodig yxa. En danskhjälm går sönder, och skallen.

”Sveriges frihet!”

"När hon öppnar ögonen plundrar bönderna slagfältet."

Hugg efter hugg. Nu är det Benkt de hugger mot, först över händerna sedan i ansiktet. Jubel när han faller, hon ser inte om han gråter. Kyla under huden, lukt av blod fast hon blundar. När hon öppnar ögonen plundrar bönderna slagfältet.

Är det Benkts bentärning den bonden hittat? Han tar sin tid, ser ut att räkna prickarna på den, men ...  Högljudda vrål och tunga steg, segervittringen är skonlös när delar av hären kliver mot henne. De går in genom köpmansporten därbortöver, kommer ut och går in i huset intill och in i nästa. Hennes och pappas hjältar. Nu tar de för sig från sina egna, som om allt de kommit för att skydda tillhör dem själva. En rysning och gråten blir högljudd. Kylan under huden tränger djupare. 

Men? Han Stormund som fick torkad gädda. Han rycker i dörren intill. Nej! Han och Froste vräker sig genom pappas och hennes dörr.

”Nej! Snälla.”

Pappas röst är så liten.

Hörs ljud av yxan?

Elsika kniper ögonen hårt och håller för öronen.

Danskarna griper tillfället. Som i en fabel vänds framgång till fall. I besinningslöst ursinne släpas bondekrigare ut från handelsbodar och vrår. Froste gurglar och pappas dörr slår igen. Direkt kastar sig Elsika till honom, hittar honom skälvande bakom högen med vackra tyger.

”Flickan min.”

Hans ansikte är bara tårar när han pekar.

”Jag trodde …”

Hon följer med blicken mot kassakistan.

”Yxhugget var när kistlocket klövs, men det lät som … att de högg dig, Elsika min.”

"Trots kylan luktar plågorna i hela staden."

Bondehären pressas bakåt därute. Danska vapen krossar svenska skallar, bönder tvingas ut på Fyrisån och isskorpan klarar inte tyngden, brister till ett dödens svarta öga. Masslakt. Ögonen bränner, men så känner hon igen en som tvingas in i en lada utmed Fyrisån. Hon känner ingenting när ladan tänds på och Stormund brinner inne. Pappa ser så liten ut. Hon säger inte att deras sommaräng förstörs. Inte heller att Froste och Stormund fick deras bröd.

Solen sjunker. Mörkret närmar sig, och slutet. Bönderna minns ingen befrielse, inga plundringsbyten eller varandra. Trots kylan luktar plågorna i hela staden.  

På påskafton 1520 vaknar Uppsalaborna till vädjande rop på hjälp. Snön blir aldrig mer vit.

I blodet så många hundra svenska bönder. De kallades med böner om frihet. Föll genom sin och andras girighet.

Elsika ser inte åt dem. Ingen annan borgare låtsas om dem heller. De blir liggande där de föll.

Hon drömmer om dem ibland. Att de inte får hennes gädda. Ingen brödbit. I drömmarna drömmen går hon till lägret tomhänt. Hon kommer för att ställa Benkt en fråga, men han svarar aldrig.

De döda ligger i sommarvind när Kristina går med på kapitulation. De härjas av väder tills den danske kungen ska krönas. Först då, inför vintern, börjar någon städa slagfältet. Trots att Elsika inte vill går hon nära då, känner igen Benkt på huggspåren över händerna, på ansiktskraniets skåra efter ett vasst, blankt vapen.

”Hade du också plundrat oss, Benkt?”

Orden är en viskning bara.

”Jag gav dig av pappas gädda. Hade du ändå svikit oss?”

När djupa gropar täcks med multnande höstlöv ser borgarna bort. Inte ens naturen vill minnas: Gräset växer så brådstörtat kommande vår att fåren knappt hinner beta rent. Elsika och pappa går aldrig över det, trots att det blir så illande grönt. Det gräs där jorden matats med girighet, svek och människoben.

Där historien finns kvar, men inga svar.

Fakta

En glömd och sann historia

I en grässlänt mitt i Uppsala ligger tusentals kroppar grunt begravda. Just här fick den svenska bondehären ett övertag över Kristian Tyranns ockupationsmakt år 1521. Femhundra år senare avtäckte arkeologen Bent Syse och hans kollegor ett glömt kapitel i svensk historia. Så mycket jag kunnat har jag hållit mig till det han berättat för mig om utgrävningen 2001. Alla underligheter beror på min vilda fantasi.

Lina Nordquist

Lina Nordquist är docent i fysiologi och diabetesforskare, men tjänstgör för närvarande som riksdagsledamot. Hon är uppvuxen i Hälsingland och bor med familj i Uppsala. Linas senast utgivna roman är Tigerkakshjärta, hennes tredje roman efter Livet innan du dör och Dit du går, följer jag som blev Årets bok 2022.