Ambassadens stora bil glider sakta in i en mer modest del av Notting Hill och stannar framför ett lätt ruffigt Victorianskt Townhouse omringat av ett yvigt pressuppbåd. William sitter fångad bakom en stor bukett blommor och tänker surt att han måste vara Storbritanniens i särklass bäst betalda blomsterbud. Han hade mycket hellre stannat kvar vid sitt skrivbord och jobbat. Blygheten har alltid besvärat honom och sedan hans fru övergav honom har han känt sig än mindre social kompetent. Men en ambassadör got to do vad en ambassadör got to do …

Till ett crescendo av smattrande kameror stiger Constance Miller ut på trappan. Långsamt. Rak i ryggen med en illa placerad herrkeps på huvudet. Kisande tar hon in den brokiga samlingen av människor. Blickarna hon får tillbaka är våldsamt nyfikna. Hon är inte bara Nobelpristagare i litteratur, hon har också en färsk blåtira över ena ögat. Och på hennes vänstra kind sitter ett gigantiskt plåster. William som motvilligt har börjat röra sig bort mot folkmassan, måste stanna till. Vilken märklig syn.

Journalisterna verkar vädra blod. Oförskämda frågor parat med lismande utrop skjuter som pilar mot Constance. Hon ser alltmer ut som ett jagat djur, och William tycker att den nikotinstinna mobben liknar mobbarna på Lundsbergs skolgård. De som roade sig med att trycka ner hans huvud i toaletten och sen spola. Han börjar armbåga sig fram emot trappan, redo att rädda Nobelpristagaren.

Det blir i stället hon som räddar honom. Constance drar in William i huset och bjuder på en mycket märklig te-stund. Det blir början på en alldeles speciell vänskap – som snart utvecklas till något mycket mer …