Nutid. Kommissarien, ska vi gå in? Inspektör Massimo Marina står beredd att betala taxin. Teresa Battaglia kramar hårt om käppen när hon krånglar sig ut. Hennes fysiska funktionshinder, som uppkom under upplösningen av deras senaste fall, är obekvämt. Men vad värre är, snart kommer hon bli tvungen att erkänna sitt dolda funktionhinder. Hon måste berätta att hon inte kan arbeta mer, att hon lider av långt framskriden Alzheimer. Men först ska hon göra en sista insats.

Inne på högsäkerhetsfängelset väntar polischefen, Albert Lona tillsammans med fängelsedirektören och åklagaren. Anledningen till att de samlats är att en dömd seriemördare, som misstänks för att ha dödat sin cellkamrat, vägrar att prata med någon annan än Teresa Battaglia, som en gång i tiden satte dit honom.

Tjugosju år tidigare. Teresa sitter på huk, böjd över offret, en gammal man, vars händer stympats. Hon har några få ögonblick på sig innan kroppen förs bort. Hon arbetar i en värld av män och har lärt sig konsten att vara osynlig och iaktta. Så upptäcker hon det. Svaga rispor, skärsår på mannens lår.

Battaglia! Teresas chef, Albert Lona, skäller ut henne. Har du blivit galen? Det där är ett mordoffer. Det du sitter och fläker ut dig över kallas för bevismaterial.

Teresas protester är lönlösa. En stund senare försöker hon på nytt berätta om sin upptäckt. Men både polischefen och åklagaren ignorerar henne.

Så sker fler mord, alla på äldre män. Och till skillnad från sin chef har Teresa Battaglia ett hemligt vapen, kunskap om våldsamma män och – om seriemördare.

Nutid: Mötet på fängelset väcker röster från det förflutna till liv i Teresas dunkla sinne. Minnen som hon ägnat sitt liv åt att förtränga. Mot sin vilja dras hon nu in i en utredning där hennes eget liv står i fokus. Uppgörelsens tid är inne.