De föräldralösa barnens ö

Det finns en gammal legend på den lilla avlägsna ön Smörregård i Ålands skärgård. På 1940-talet bodde åtta finska krigsbarn på öns barnhem, fem flickor och tre pojkar. Barnen kallades Flyttfåglarna och den yngsta flickan, nioåriga Maija, bar på en hemlighet. En natt försvann hon spårlöst, och sedan dess har sjömän i trakten berättat att de sett henne stå och blicka ut mot havet i sin blå kappa, med det rågblonda håret fladdrande i vinden.

Men det var bara början på en kedja av kusliga händelser. Sent en höstnatt 1982 hörs telefonens skarpa signal på barnhemmet Villa Smörregård. Nattvakten svarar, och i andra änden hör han ett nynnande, en stillsam sorgsen melodi som låter vagt bekant. Den får honom att tänka på henne, på Maija och Flyttfåglarna som bodde på barnhemmet när han var ung och nyanställd som nattvakt. ”Jag väntar här. Klädd i blå kappa. Kom och hämta mig”, säger en röst och strax därefter bryts samtalet. Är det något av barnen som spelar honom ett spratt? Allt är tyst i korridorerna. Skärrad lämnar han huset och går ner mot bryggan där han hämtat Maija för över tjugo år sedan, natt efter natt. Och där står hon igen. Han ser den tunna gestalten och grips av fasa, hur är det möjligt? Då känner han ett stick mot halsen och segnar ned på bryggan …

När Jessica Niemi kommer till pensionatet som fått höga betyg på Tripadvisor, är barnhemmet på andra sidan ön förfallet och övergivet. Det är lågsäsong och de är åtta personer på ön. Två pensionatsvärdar, sex gäster. Alla har stark anknytning till öns förflutna. När en av gästerna hittas död, kastas Jessica in i ett slutna rummet-mysterium som hon inte kan motstå. Kanske är det också meningen att hon ska lösa mysteriet kring två dödsfall på 80-talet, där en av de mördade var nattvakten …