Döden tar semester

Stockholm, 1956. Den leende värdinnan som hälsar alla passagerare välkomna ombord på turistbussen är piffigt klädd med en liten scarf knuten på tvären och en blå uniformsmössa över det lockiga håret. En av resenärerna är Florrie Granat, en utarbetad deckarrecensent som nyligen segnade ihop av utmattning på tidningsredaktionen i Klara. Efter det blev hon mer eller mindre beordrad att ta semester, och när hon slår sig ner på sin fönsterplats, medan vårregnet strilar mot rutan, hoppas hon på en lugn start på bussresan ner mot Rom …

Men bussen fylls på med fler passagerare och bredvid henne sätter sig den pratglada Adjunkt Brandt. Han är också i fyrtioårsåldern, med vaken blick och en grånad charmörlock i pannan. Timmarna rinner iväg i hans sällskap och på färjan över till Danmark får Florrie också bekanta sig lite närmare med de andra medresenärerna som det uppsluppna servitrisgänget från Småland, fyra unga kvinnor i vida kjolar, små broderade blusar i ljusa färger och soldatnamn som Starck och Modig. Där finns också några ungkarlar, den väderbitne ingenjören Einar Björkfors som förtroligt samtalar med den blonde arkeologen Paul Kroogh. I sällskapet ingår också en läkare med ett förflutet, en präst och hans dotter Vicky, och vid ett bord längre bort satt ett stiligt äldre par, konstnärerna Beth och Jarl Granfeldt. Hon satt och skissade i ett litet block och han hade samma uppsyn som en bredaxlad godsägare, men varför trummade han så otåligt med fingrarna? Var han nervös för någonting?

Snart börjar hennes deckarhjärna dra igång, och medan bussen rullar fram genom Europa avslöjar Florrie den ena efter den andra av medpassagerarnas hemligheter. Ganska tidigt anar alla att resan skulle bli oförglömlig, vad som än hände. Och innan de är framme i Rom sker ett dödsfall ...