”Clara?” Det tar ett ögonblick för Clara att registrera att det är henne läkaren ropar på. Det tar lite tid att ta sig fram i det överfulla väntrummet. Hon är ensam där vilket uppenbarligen bekymrar läkaren på onkologen. Men hennes sambo Felix hade inte kunnat följa med, det var för många möten att boka om. Cancerläkarens besked är obarmhärtigt: Clara har bara ett halvår kvar att leva, trots att hon inte ens fyllt trettio. Clara sväljer klumpen i halsen. Orättvist är det ord som gång på gång tränger fram. Hon röker inte, har länge pensionssparat, dricker knappt, sköter sin hälsa. Vad ska hända du? Ska hon gå tillbaka till sitt tråkiga jobb på revisionsbyrån? Fortsätta med podden som ingen lyssnar på? Hon har sex månader på sig att reparera relationen med sin mamma och sin pappa. För att inte tala om brodern Anton som hon inte träffat på fjorton år. Han lämnade familjen efter att hon gjort det oförlåtliga. Pojkvännen Felix är inte mycket till stöd i krisen som drabbat henne. Ångesten river i Clara.

Borde hon inte göra något storslaget sin sista tid i livet? Det är vad Clara tänker på efter det chockartade beskedet. Hennes tillvaro har varit inrutad så länge hon kan minnas. Hon tänker på sitt liv som en enda lång, tråkig arbetsdag. Det vildaste hon gjort är att starta en podd. Kan hon göra något mer av den innan livet tar slut?

Desperat spelar hon in ett sista poddavsnitt där hon berättar om den tuffa diagnosen. Avsnittet blir viralt. Bland alla som hör av sig är det en röst som väcker hennes nyfikenhet. En ung pappa, Viktor, säger sig ha blivit felaktigt dödförklarad och därmed förlorat vårdnaden om sin son. Med förhoppningen att hjälpa Viktor reser Clara till Skåne för att intervjua honom. Till hennes förvåning kastar sig även hennes buffliga, förtidspensionerade expolis till pappa på tåget i ett försök att återuppta kontakten med dottern.

Vad ingen av dem vet är att Viktors dödförklaring bara är en förvarning. Snart går ingen säker …