När en DN-journalist dödas av en gevärskula hamnar Ponti i pressens skottglugg. Särskilt som kriminologen Leif beredvilligt upplyser om att mordvapnet, ett gevär i kaliber 7 mm RM, är extremt ovanligt bland författare, men att hans gamle vän Erik Ponti faktiskt jagat med den kalibern i över trettio år. Dock kan Leif frita vännen från alla misstankar ”eftersom Ponti är en alldeles för usel skytt för att träffa på över hundra meter. Hehe.”

Erik Ponti lägger både förolämpningen och oron åt sidan och förbereder viltkött och karljohansvamp till middagen med sin goda vän Carl Hamilton. Vinet har Hamilton med sig när han dyker upp på kvällen. En flaska Romanée Conti, världens i särklass dyraste vin. Hamilton insisterar på att de ser ett sammandrag från den årliga konferensen på Folk och Försvar, och snart fyller statsministerns ansikte TV-rutan. Efter en konstpaus fäller han öppningsrepliken: ”Sverige befinner sig inte i krig. Men inte heller i fred.”

Hamilton reser sig häftigt, griper konjaksflaskan och pekar in mot fåtöljerna i brasrummet. ”Han sa det till slut”, mumlar han. Ponti följer efter, tänder den förberedda brasan och höjer sitt glas med en frågande blick. Han vet att det nu tveklöst rör sig om hemlig information. Hamiltons grupp med specialuttagna jägarsoldater håller visserligen till på Pontis ägor men han är inte invigd i allt de gör. ”Rent operativt betyder det att mitt specialförband nu fått befogenhet att konfrontera ryska operatörer på svensk mark. Vi ska sätta hårt mot hårt på ett, ska vi säga något okonventionellt sätt, som ryssarna inte väntar sig.” Hamiltons blick in i lågorna avslöjar inga känslor.

Mitt i detta skymningsläge blir Ponti måltavla för ett mordförsök. De till en början okända gärningsmännen vet inte att de nu trasslat in sig i en militär konflikt där inga som helst hänsyn tas – och inga fångar.