Februariregnet faller tungt över Shetlandsöarna. Jimmy Perez står tillsammans med de andra sörjande vid sin vän Magnus Taits nygrävda grav. Hans kista har burits dit på två åror, såsom man alltid burit de döda till den sista vilan på ön Foula, Magnus barndomsö.

Magnus hade fått en stroke sex veckor tidigare, och Perez hade besökt honom på sjukhuset varje söndag, suttit vid hans säng och talat om gamla tider.

Perez tittar bort när den första skoveln mull strös över kistan, ser samhället Ravenswick sträcka sig bort från honom. Han ser Hillhead, Magnus torp, högst upp på sluttningen intill det ombyggda kapell där han själv bor med sin styvdotter Cassie.

Utsikten filtreras av regnet. Det känns som om det har regnat i månader. Det hade varit tal om att ställa in Up Helly Aa, eldfestivalen, två veckor tidigare på grund av vädret, men festligheterna hade genomförts även detta år, trots stormvindarna och skyfallen.

Perez sänker åter blicken och medan han lyssnar på prästen tänker han på Fran, Cassies mor och hans livs kärlek, som också ligger begravd på kyrkogården.

Det är i detta minnenas ögonblick som jordskredet börjar. Det åstadkommer inget buller till att börja med. Men allteftersom mer och mer vatten tar sig in under det hårt betade ytskiktet sätts hela sluttningen ovanför kyrkogården i rörelse. Landskapskonturen förändras, klippan blottas.

Jordmassorna ökar farten och drar med sig block och stenar på sin färd. När massorna med ett öronbedövande dån korsar huvudvägen missar de precis en bil men plöjer in i ett övergivet torp. Husets dörr slås in, fönstren krossas och ett uthus jämnas med marken.

Perez och de andra begravningsgästerna lyckas lämna kyrkogården i sista stund. De rytande, obevekliga flodvågen av gyttja drar med sig flera gravstenar, bland dem Frans sten. Den som smyckats med en storspov, hennes älsklingsfågel. Perez ser den svepas bort och försvinna.

Men Perez återvinner snabbt fattningen. Han behöver ingen sten för att minnas Fran, tänker han. Och till hans lättnad är alla begravningsgästerna oskadda. De som inte kan ta sig hem grund av jordmassorna som blockerar vägen söderut tas om hand av släkt och vänner.

Perez dröjer sig kvar en stund för att undersöka den byggnad som länge stått obebodd och som nu demolerats av jordskredet. Mängder av bråte har samlats intill en stenmur. Perez ser en sänggavel sticka upp ur gyttjan, och ett par trädgårdsstolar.

Och så får han syn på något annat. Ett stänk av rött. Mer klarrött än blod.

Han tar sig närmare och ser att det är en kvinnokropp. Den döda kvinnan är klädd i en röd sidenklänning. Inte rätt klädsel för en februaridag på Shetlandsöarna, inte ens inomhus, tänker Perez. Nederdelen av kvinnans ansikte är svårt skadat, men ögonen är mörka, liksom håret. Vem är kvinnan? Vad gjorde hon i det obebodda torpet? Och varför bar hon en så glamorös klänning?