Kriminalinspektör Karen Eiken Friis kör längs med kusten mot den världsberömde konstnären Raymond Osses hus. Det är en kall vintermorgon och frukosten offrade hon lätt för en extra halvtimme i sängen tillsammans med sin kärlek, Leo. Allt känns så nytt, dottern Selma är två år och det händer att hon fortfarande råkar presentera sig med sitt gamla namn, Karen Eiken Hornby.

Men medan hungern kommer krypande känner Karen irritationen växa. Varför vill hennes nya chef att hon ska utreda ett ”eventuellt försvinnande”? Det är för tidigt för en efterlysning – och den försvunne konstnären är trots allt ökänd för sin ganska utsvävande livsstil.

Efter ett kort frukoststopp är hon nu framme vid hans palatsliknande hus med slingrande vildvin runt de höga spröjsade fönstren.

Karen släpps in till den stora salongen, där Raymonds närmaste är samlade. Två exfruar och deras respektive tonårsbarn. Raymonds första fru Katherine gör ett väldigt samlat intryck, en elegant kvinna i fyrtiofemårsåldern med svart page, klädd i olika nyanser av vitt. Sandra, en blondin i trettiofemårsåldern klädd i åtsittande pepitarutiga byxor och en svart jumper, presenterar sig som Raymonds sista fru.

”Senaste menar du”, kommenterar Katherine torrt.

I rummet sitter också en yngre kvinna, Iselin Sandemo. Hennes långa, kopparröda hår döljer ansiktet och delar av den tunna kroppen. ”Pappas nya”, hörs det från soffhörnet. ”Iselin har bott här några veckor bara”, säger Sandra avfärdande. ”Men jag trodde vi skulle prata om Raymond?”

Karen vill få en liten pratstund med kvinnorna en och en i biblioteket och börjar med Iselin. Vad hade de grälat om, innan han körde iväg utan att säga ett ord? Iselin berättar att de bråkat om Sandra, varför han låter henne bo kvar i huset och bete sig som att hon fortfarande är hans fru. De har ändå varit skilda i över ett år och Karen undrar för sig själv hur de står ut med att leva så tätt inpå varandra ...

Så hittas Raymonds röda Bentley översnöad på en av platåerna utmed kusten. Karens sökande efter vad som kan ha hänt tvingar henne att fly för sitt liv. Någon jagar henne och rädslan för att bli upptäckt gör det svårt att tänka klart. Snart finns bara ryggmärgsreflexen kvar – att hålla kvar huvudet ovanför vattenytan ...