Isafjördur, 1994. Snöflingorna träffar vindrutan i allt snabbare takt. Stormen har dragit in tidigare än väderrapporten förutspådde och novembermörkret sänker sig över fjordarna. Han är sen. När han ser skolbussen komma körande i motsatt riktning svär han högt. Beställaren kommer bli besviken och pengarna han så väl behöver är förlorade.

Då ser han två små flickor komma ut ur ett hus. Utseendet stämmer med beställarens beskrivning. De står nära varandra, som för att försöka skydda sig mot vinden, och pratar tyst. Den mindre pekar på sina skor och gråter. Mannen kan inte låta bli att le. Det borde vara tre flickor men två är bättre än inget. Plötsligt vet han vad han ska göra.

När flickorna börjar gå kör han långsamt efter dem. De tänker ta vägen genom tunneln i berget. Mannen börjar klia sig i ärret med en känsla av belåtenhet. Inne i tunneln kommer ingen se vad som sker …

Reykjavik, 2020. Kriminalpolis Hildur Rúnarsdóttir går förbi varmvattenlagunen och styr mot havets iskalla vågor. Havet är allt för henne. Här i huvudstaden är vågorna inte lika stora och vilda som hemma i Västfjordarna men det får duga.

På sista tiden har Hildur haft en obehaglig föraning som inte vill släppa. Hon sägs ha ärvt förmågan att sia av sin gammelmormor, men Hildur tror inte på sådant. Däremot vet hon att det brukar finnas ett samband mellan föraningarna och obehagliga händelser. Hon minns mycket väl första gången det hände. Morgonen samma dag som hennes småsystrar försvann.

Och snart infrias Hildurs onda aningar. Hon ligger i en hotellsäng med en vältränad brandman, som hon inte har för avsikt att träffa igen, hur angenäm natten än varit, när telefonen ringer. Hildur lyssnar under tystnad. Sen stiger hon upp. Det är dags att återvända hem till Västfjordarna …