Silvervägen

Det är tre år sedan hans dotter Lina försvann spårlöst. Ingen har sett henne under hela denna tid. I alla fall ingen som vill ge sig till känna. Lelle minns den där sommarmorgonen glasklart, hur han väckte henne i gryningen när hon skulle börja på sitt första riktiga sommarjobb, att plantera granskog uppe i Arjeplog. Hur fåglarna kvittrade när han släppte av henne vid den lilla glaskuren vid busshållplatsen strax före sex, hur hon lutade sig mot glaset så där lite nonchalant. Helt ensam i morgonljuset med solglasögonen på. Kanske hade hon vinkat till honom med ett leende på läpparna, hon brukade göra det. Det var den allra sista gången han såg henne …

Senare kom det fram att Lina aldrig klivit på bussen. Hon var och förblev försvunnen …

Lelle har letat efter henne sedan dess, varenda natt har han kört längs riksväg 95 där han släppte av henne, i folkmun kallad Silvervägen. Det är ingen som vet att han tillbringar de långa ljusa norrlandsnätterna kedjerökande i sin bil med armen om passagerarsätet samtidigt som han talar högt med sin dotter som om hon satt bredvid, som om hon aldrig försvunnit.

Han har kört Silvervägen så många gånger nu att han känner den utan och innan, han vet hur den kröker sig, var hålen i viltstängslet finns, var asfalten är sprucken, var regnvattnet samlar sig. Någonstans längs denna väg försvann Lina och Lelle har aldrig gett upp hoppet om att han en dag ska hitta henne …

Till samma ort, byn Glimmerträsk, flyttar denna höst den unga flickan Meja med sin trasiga mamma Silje. Silje har träffat en ny man på nätet, Torbjörn, som bor på en avlägsen, smutsig gård i byn. Meja har högst motvilligt följt med, men Silje har svurit på att det är sista gången de flyttar. Men hon har brutit löften förr.

Så, i höstens mörker, försvinner ännu en ung flicka från byn …