Vi brukade bo här
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
”En stämningsfull mardröm i absolut bästa bemärkelse.” Booklist
När Charlie och Eve får köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris tror de att de har hittat början på sitt liv tillsammans. Tystnaden. Skogen. Luften som går att andas.
Tills det en dag knackar på dörren …
Marcus Kliewers spännande debut vann pris som Årets mest skrämmande berättelse på Reddit! Vågar du …?
Eve hade sett fram emot en lugn fredagskväll tillsammans med sambon Charlie i deras nyinköpta hus när det ringer på dörrklockan. Eve kikar ut genom persiennen, det är sent och till en början tvekar hon om hon ska öppna dörren. Utanför står en familj på fem personer, påbyltade med rejäla vinterjackor. Pappan är lång med breda axlar. Bredvid honom står en småvuxen kvinna med kalla blå ögon och ett halsband med ett silverkors. Mellan dem står barnen uppställda efter längd, en flicka, två pojkar. Eve tänker att de inte verkar utgöra något allvarligt hot och öppnar dörren …
”Hej, ber om ursäkt för att vi stör så sent … Jag har vuxit upp i det här huset. Vi var på genomresa och ville stanna till.” Mannen uttrycker vidare en önskan om att få ge barnen en snabb rundtur. Visa dem var deras pappa växte upp. Tio minuter, en kvart högst.
Eve tvekar igen. Släppa in dessa främlingar i huset? Hon ber dem vänta, medan hon ringer Charlie. Samtidigt som varningsklockorna i hennes undermedvetna börjar ringa.
Motvilligt släpper hon till slut in familjen. Mannen, Thomas, betraktar allt med en smula skepsis. Eve vågar inte berätta för honom att de funderat på att riva huset och bygga ett nytt. Hon har inte hjärta att säga det. Det var trots allt hans barndomshem. Thomas går runt i huset och berättar många anekdoter.
Plötsligt börjar hunden Shylo att gnälla. Den står mitt i rummet, stel, med spetsade öron och stirrar på en stängd dörr. Dörren till källaren. ”Shylo..?” Ingen reaktion. Den fortsätter gnälla. Och stirra på källardörren. Med varsin ficklampa går de ner i källaren. Där är luften kvav, det är fuktigt och fullt av gammalt skräp.
Det här skulle ha varit en avkopplande fredagskväll. Nu står Eve i en sjabbig källare med några främlingar. Snart händer fler konstiga saker i huset. ”Har de väl kommit in går de aldrig igen” är en tanke som fastnar hos Eve.
Något är allvarligt fel med familjen, det är något som inte stämmer. Hur ska hon få ut dem ur sitt hem? Men mardrömmen har bara börjat …
Marcus Kliewer
MARCUS KLIEWER är en kanadensisk författare, bosatt i Vancouver. Vi brukade bo här är hans hyllade debutroman. Boken påbörjade sitt liv som en serialiserad historia på Reddit, där den vann pris som Årets mest skrämmande berättelse. Netflix har köpt filmrättigheterna och kommer att göra en filmaterisering av boken med Blake Lively i huvudrollen.
”En stämningsfull mardröm i absolut bästa bemärkelse.” Booklist
När Charlie och Eve får köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris tror de att de har hittat början på sitt liv tillsammans. Tystnaden. Skogen. Luften som går att andas.
Tills det en dag knackar på dörren …
Marcus Kliewers spännande debut vann pris som Årets mest skrämmande berättelse på Reddit! Vågar du …?
Eve hade sett fram emot en lugn fredagskväll tillsammans med sambon Charlie i deras nyinköpta hus när det ringer på dörrklockan. Eve kikar ut genom persiennen, det är sent och till en början tvekar hon om hon ska öppna dörren. Utanför står en familj på fem personer, påbyltade med rejäla vinterjackor. Pappan är lång med breda axlar. Bredvid honom står en småvuxen kvinna med kalla blå ögon och ett halsband med ett silverkors. Mellan dem står barnen uppställda efter längd, en flicka, två pojkar. Eve tänker att de inte verkar utgöra något allvarligt hot och öppnar dörren …
”Hej, ber om ursäkt för att vi stör så sent … Jag har vuxit upp i det här huset. Vi var på genomresa och ville stanna till.” Mannen uttrycker vidare en önskan om att få ge barnen en snabb rundtur. Visa dem var deras pappa växte upp. Tio minuter, en kvart högst.
Eve tvekar igen. Släppa in dessa främlingar i huset? Hon ber dem vänta, medan hon ringer Charlie. Samtidigt som varningsklockorna i hennes undermedvetna börjar ringa.
Motvilligt släpper hon till slut in familjen. Mannen, Thomas, betraktar allt med en smula skepsis. Eve vågar inte berätta för honom att de funderat på att riva huset och bygga ett nytt. Hon har inte hjärta att säga det. Det var trots allt hans barndomshem. Thomas går runt i huset och berättar många anekdoter.
Plötsligt börjar hunden Shylo att gnälla. Den står mitt i rummet, stel, med spetsade öron och stirrar på en stängd dörr. Dörren till källaren. ”Shylo..?” Ingen reaktion. Den fortsätter gnälla. Och stirra på källardörren. Med varsin ficklampa går de ner i källaren. Där är luften kvav, det är fuktigt och fullt av gammalt skräp.
Det här skulle ha varit en avkopplande fredagskväll. Nu står Eve i en sjabbig källare med några främlingar. Snart händer fler konstiga saker i huset. ”Har de väl kommit in går de aldrig igen” är en tanke som fastnar hos Eve.
Något är allvarligt fel med familjen, det är något som inte stämmer. Hur ska hon få ut dem ur sitt hem? Men mardrömmen har bara börjat …