Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista.

Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir på många sätt spegelbilder av varandra i en text där sjukdomen tycks ha smittat hela världen. Eller där världen är en låst avdelning, en inhägnad trädgård, en relation utan andra utvägar än att glömma att kärleken någonsin fanns. Minnesförlust och kärleksförlust som två sidor av samma grymma mynt.

Hur vet du att din mamma älskar dig om hon inte längre vet vem du är? Hur vet du att hon är din mamma om hon själv förnekar det? Hur vet du att du älskar henne i denna nya oigenkännliga skepnad?

Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.