Göran Tunström (1937-2000) var en författare som lyckades befinna sig konstant i rörelse och bli genuint folkkär på samma gång. Tidigt i livet och tidigt faderlös gav han sig ut i världen. Grekland blev hans första fasta hem bortom hemmet, i synnerhet ön Hydra, där han knöt livslång vänskap med en kanadensisk författare som få hade hört talas om då: Leonard Cohen.

Tunström debuterade som poet 1958 med Inringning, och fick sitt första mindre genombrott fyra år senare med Maskrosbollen det närmaste man kan komma en svensk Räddaren i nöden. Han fick en stor läsekrets med den självbiografiska Prästungen (1976), där han bland annat skildrar barndomstraumat med faderns alltför tidiga död. Men det var med Juloratoriet (1983) som han blev en av Sveriges mest kända och älskade författare, en roman som öppnade dörren till hans litterära landskap, barndomsorten Sunne i Värmland, på vid gavel. Han var tillsammans med sin hustru konstnären Lena Cronqvist den svenska kulturens verkliga power couple under den här tiden.

Men vägen till Sunne hade han slagit in på redan i början av sjuttiotalet med romanen De heliga geograferna. Ett Sunne som var både en befintlig och en mytisk plats, barndomsvärld och psykisk besvärjelse, men också framstiget med sin alldeles egna, skimrande självklarhet ur resorna till Grekland, Nordafrika, Mexiko och Guatemala. Och det var redan med den här relativt bortglömda berättelsen som Göran Tunström visade att han var en romankonstens verkliga mästare. Enligt författaren Lars Anderssons mening är den boken Göran Tunströms kanske allra främsta verk.