3:e delen i populära serien Varbergsfallen

I Synnerliga skäl, den tredje, fristående delen i den hyllade serien Varbergsfallen, drabbas den idylliska kuststaden av ett brutalt mord vid järnvägsstationen och domaren Ingrid och polisen Gabriella dras in i en lika vindlande som livsfarlig jakt på sanningen ...

Varberg, maj. Melwin tvekar där han står i polishusets reception. Det är ett nummer före i kön till en ung tjej bakom plexiglaset som ska ta upp anmälningar. Det är två nummer före i kön för de som vill skaffa pass, där tanten som ser snällast ut sitter. Det verkar inte finnas någon knapp att trycka på för det han ska göra. Han hoppas det blir tanten när det är hans tur, för han har tänkt på det hela natten. Det brukar se ut att göra så ont när poliser trycker ned folk, sätter ett knä i någons rygg.

För att slippa tänka på vad som snart kommer att hända, på mamma och allt där hemma och på tjejen han pratade med i mobilen igår kväll, ända tills han hörde att hon somnat, koncentrerar han sig på allt som sägs framme vid luckorna. Så plingar det till och det blir hans tur. Benen bär knappt, han är alldeles stel men så står han äntligen framför tantens lucka och harklar sig. ”Kan jag hjälpa dig med något?” säger hon och lägger huvudet på sned. Melwin tar ett djupt andetag. ”Jag har mördat André Wallin.”

Nu är det sagt. Tanten ber honom inte upprepa. På något sätt verkar hon förstå att det är allvar. ”Kom”, säger hon. ”Följ med mig så hittar vi någonstans där vi kan prata.”

André Wallin, en tonårspojke från en välsituerad familj, har knivhuggits till döds vid järnvägsstationen. Ingrid, som numera är chefsrådman på tingsrätten, och hennes väninna Gabriella, som är kriminalpolis, dras båda in i det brutala mordfallet som skakat om hela Varberg inför den stundande turistsommaren. Men det är något som skaver med den nästan jämngamle Melwins snabba erkännande. Och när spåren pekar mot en av den lilla kuststadens minst ansedda familjer, en släkt med rykte om sig att vara kriminell blir frågan brännande. Vad är vi beredda att göra för dem vi älskar – och vad är vi redo att offra?

Samtidigt som både student- som midsommarfirande planeras blir såväl förhören som övertidstimmarna allt fler och snart är det uppenbart att det är många som tiger om sanningen. Och i tystnaden döljer sig livsfarliga lojaliteter som sträcker sig långt tillbaka i tiden …

Kommer Alan Banks finna 7-åringen innan det är för sent?

En sjuårig flicka försvinner från sitt hem i Eastvale, bortförd av ett välklätt par som utger sig för att vara socialarbetare. Kommissarie Alan Banks kastas in i en kamp mot klockan, och kriminalintendent Gristhorpe ser skrämmande kopplingar till ett gammalt fall som kallades Moor Murders.

Kommissarie Alan Banks ser sig om i vardagsrummet, som mest liknar en soptipp. På golvet ligger en leksaksdocka på rygg och mattan den ligger på är ingrodd med smuts.

”Varför väntade du så länge med att höra av dig?” Banks ser frågande på kvinnan. Hennes uttryckslösa ögon får Banks att undra om han behöver upprepa frågan. Brenda Scupham verkar inte vara den skarpaste kniven i lådan. Inte någon dröm-mamma heller. Annars hade hon knappast släppt i väg sin sjuåriga dotter Gemma ensam med två okända människor som ringde på dörren och utgav sig för att vara socialarbetare. Nu har flickan varit borta i ett dygn och ingen på socialkontoret känner till en mr Brown och miss Peterson, som det välklädda paret sa sig heta.

I skolan får Banks höra att Gemmas lärare brukar tänka på henne som ett ”onsdagsbarn”, efter en gammal ramsa. Flickan är tystlåten och begåvad, och vid några tillfällen har hon setts gråta helt tyst för sig själv.

Kriminalintendent Gristhorpe har precis slagit sig ner i fåtöljen framför brasan när telefonen ringer. Funderingarna kring den förestående pensionen avbryts tvärt när han får veta att Alan Banks och kriminalassistent Susan Gay behöver hjälp med sökandet efter ett försvunnet barn. Med bister min drar Gristhorpe på sig tweedkavajen och går ut till bilen.

När han kör mot Eastvale känner han en rysning längs ryggraden. Tankarna går till fallet han aldrig kunnat glömma. Den tioåriga flickan de hittade ute på heden 1965, hon som visade sig vara ännu ett offer för paret som kom att kallas Moor Murderers. Det värsta var att lyssna på bandet som mördarna spelat in, där den lilla flickan ropade på sin mamma. Trots att Gristhorpe inte är det minsta troende ber han en stilla bön om att det nya fallet inte har några likheter med dåtidens.