Ingrid har motvilligt gått med på att gå i terapi, på dottern Johannas inrådan. Hon känner sig obekväm framför terapeuten Gunnel som lyssnar allvarsamt med fingertopparna mot varandra. På bordet mellan dem står ett paket med orangefärgade och violetta näsdukar. Hela situationen känns krystad, hur ska det här kunna lösa någonting?

Egentligen är det ju barnen, Tom och Johanna, som hon vill prata med. Hon skulle göra vad som helst för att ställa allt till rätta igen. Det är värst med Tom, de har inte haft någon kontakt på flera år. Inte sedan den fruktansvärda händelsen som varken Tom eller hon själv kunnat lägga bakom sig.

Ingrid ryser bara vid tanken på den där höstdagen på Skansen. Det var då som hon och tvåårige Oscar tog färjan över till Djurgården tillsammans. Svärdottern Nina hade skickat med henne Toms mobiltelefon, eftersom Ingrid inte ägde någon mobil. Medan Oscar tultade runt i labyrinten vid Solliden, hade Nina ringt och Ingrid som var totalt ovan vid mobiler undrade först var den okända signalen kom ifrån och sen, hur svarar man?

När hon tittar upp är Oscar inte där. Ingrid letar i panik, telefonen ringer igen och när hon till slut lyckas svara är hon tvungen att berätta det hemska för Nina. Att hennes lille son är borta.

Katastrofen varar inte länge, snart kommer han gående hand i hand med en flicka som hittat honom, men sen den händelsen var det som att sprickan som alltid funnits mellan Ingrid och Tom blev ännu djupare.

Ingrids vänner pratar ofta om sina vuxna barn och sina barnbarn. Men för Ingrid är det inte lika lätt, det är något som skaver i hennes relation till dem. Hon skulle också vilja prata ut med dottern Johanna, men om hon ska vara ärlig så skrämmer det henne.

Så hamnar Ingrid i en grupp föräldrar som alla, av olika skäl, har tappat kontakten med sina vuxna barn. Och för första gången vågar hon lätta sitt hjärta …