Rae vaknar med Splinters nos i ansiktet. Hennes rufsiga hund som har följt henne som en skugga ända sedan han kom som liten valp från förvaret för övergivna hundar. Nu lägger han sitt stora huvud i Raes knä och ser på henne med sina bruna ögon.

Så gnyr han lite och Rae känner hur kylan letar sig in under täcket. Hon tassar upp och upptäcker att bakdörren mot trädgården står öppen. Mamma måste ha gått ut. Det är inget ovanligt att hon försvinner ibland – men den här gången kommer hon inte tillbaka ...

Rae vet inte vad hon ska ta sig till, så hon fortsätter bara låtsas att allt är som vanligt. Hon sköter om huset och går till skolan. Hon städar och handlar – och försöker låta bli att tänka på det hon såg i trädgårdsskjulet den där första morgonen.

I skolan märker ingen något. Klumpen i magen växer när Rae ser föräldrar som brett leende väntar på sina barn vid grinden. Hon drar ner mössan över ögonen och knölar ner lappen om kvartsamtal i fickan. Den bränner som eld.

På kvällen drar Rae fram vattenslangen. Splinter skuttar glatt omkring henne och Rae minns när mamma gjorde en regnbåge i trädgården. ”Alla de där färgerna, det är vad ditt man betyder”, sa hon och log.

Just som Rae ska gå in och ge Splinter mat hör hon ett ljud. Det kommer från grannhuset där den vresiga tanten Lettie, som mamma brukade kalla för ”den gamla geten”, bor. Det låter som ”Hjälp!”

Rae vill helst strunta i ropet. Hon har nog med sina egna problem, men hon vet också hur det känns att vara ensam och hjälplös. Och snart visar det sig att den gamla damen och den lilla flickan har mer gemensamt än de tror. En oväntad vänskap växer fram – livsviktig för dem båda.

Men vågar Rea lite på Lettie? Vad händer om hon berättar sanningen?