Kontrasten skulle inte kunna vara större. Det leende, soliga landskapet utanför kyrkan, fyllt av fågelkvitter. Och det som finns innanför dess vitkalkade väggar: Fem vita kistor i kyrkans kor. Fyra små och en stor.
I den större kistan vilar Karin Blom, prästen Gustaf Bloms hustru. I de fyra mindre kistorna finns Karins och Gustafs fyra barn – tre flickor och en pojke. Hur är det möjligt att detta fruktansvärda har kunnat ske?
Kyrkan är fylld till sista plats. Här finns bland andra Anna och Bill Nilsson. Det var Bill som fann de döda. Idag är han till skillnad från de andra männen i kyrkan iklädd blått, för han har lovat sig själv att aldrig mer bära en vit skjorta på en begravning. Det gjorde han när hans far begravdes många år tidigare, i Chicago. Då var Bill bara sju år.
I kyrkan finns också fiskaren Johan Tilly och hans älskade Sara Hall, som tidigare varit nunna. De var, precis som Bill och Anna, nära vänner till Karin, och nu sitter de tårögda hand i hand och försöker förstå det ofattbara.
I en av bänkraderna återfinns också den 18-årige Benjamin Sander, dock utan sin älskade Emma. Hon har låsts in på hospitalet Sankt Lars i Lund. Benjamin har lovat sig själv att rädda henne därifrån.
Karin har varit viktig i Benjamins trassliga liv, och hon var älskad och omtyckt av många.
I tillbakablickar lär vi känna kretsen kring Karin och förstår så småningom vad som har hänt. Går det att lyfta sig ur detta mörker? Ja, havet, jorden och arbetet ger människorna kraften att åter resa sig. Likaså
kärleken, som kan ta oväntade vägar ...
”Denna berättelse handlar om dessa människor i den lilla byn nära havet i det vackra landskapet Österlen i Skåne. Ingenting av värde ska lämnas orört och oskrivet. Det är sanningens höga visa och det är det minsta man kan göra till minnet av de fyra små barnen och deras moder som ligger i de vita kistorna”, skriver Björn själv i slutet av bokens sjunde kapitel.