Bygdedjuret
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Sophies val
”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.” Så inleds Bygdedjuret. Och det stämmer. Ett humoristiskt solsken lyser upp den här hjärteknipande berättelsen. Jag skrattar högt och torkar tårar om vartannat när en liten pojke, på en liten gård, i en liten by i 70-talets Västmanland berättar om sitt liv i motvind hela den långa, krokiga grusvägen fram till nutid.” / Sophie
Kärv, rolig & hyllad = Sven Olof Karlssons mästerliga roman
Pojken växer upp på en gård, i en by i Västmanland. Steg för steg påbörjar han en vinglig resa bort därifrån. Genom svetsande, skrivande, smärta, slit, sömnlöshet och oförklarliga blackouter lyckas han bli journalist, författare, sambo och pappa. Men blackouterna fortgår. Vad är det som pågår?
Att vara pojken Sven Olov på en bondgård i utförsbacke i 1970-talets Västmanland är inte lätt. Mamma är ensam på gården om dagarna med Sven Olov, hans lillebror Larsa och vovven när pappa är på jobbet på verkstan. Nåja, inte helt ensam, gamla stränga svärmor har hela undervåningen för sig själv. Och samtidigt är mamma aldrig helt säkert ifred från byinvånarna eller någon främmande som ska köpa ägg heller. De har aldrig låst. Det har ingen. Det vore högfärdigt. Skulle väcka misstro.
Vilka kan komma in då, utan att ens knacka? Närmast ligger en gammal väckelsekåk, Stenramlet, eller bara Ramlet. Någon minuts promenad söderut bondgården Barmen. Lite längre bort ligger mjölkgården Benvarpen, kort och gott Varpen. Och Varpen och Ramlet är dödsfiender. Ingen minns varför.
Ofta får Sven Olov höra av mammas familj hur otroligt pigg och rask mamma var innan han och lillebror föddes, innan hon kom hit till gården. Nu behöver hon ofta ”luta sig” och Sven Olof kan inte låta bli att låtsas att någon strax ska kliva in i farstun, bara för att få se henne yrvaket rusa upp och låtsas feja.
Samtidigt blir lillebror alltmer excentrisk. Larsa, som är mammas ögonsten, vägrar hjälpa till med någonting och vissa dagar kan bröderna knappt se varandra utan att ryka ihop. ”Min bäste herr idiot!” hörs Larsa ofta morra eller skrika. Den ende som faktiskt förstår Sven Olov är pappa. Sida vid sida ligger de under en bil medan pappa mekar och Sven Olov pratar.
Steg för steg påbörjar pojken en ensam, vindlande och vinglig resa bort från byn och Västmanland. Genom svetsandet, skrivandet, smärtan, sorgen, slitet, sömnlösheten och så de oförklarliga blackouterna. Det märkliga tillstånd som i vuxen ålder, när Sven Olov mot alla odds lyckats bli både journalist, författare, sambo och pappa, återkommer allt oftare. Vad är det som pågår?
Läs mer
Sven Olov Karlsson
Sven Olov Karlsson, född 1971 i Norberg i Västmanland, är journalist och mångsidig författare. Romanen Porslinsfasaderna (2013) och reportageboken Brandvakten (2017) nominerades båda till Augustpriset. Novellsamlingen Årsboken gav honom Vi:s Litteraturpris för ”stilkänsla och stor berättarglädje”. Bygdedjuret (2024) hyllas av såväl kritiker som läsare.
Sophies val
”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.” Så inleds Bygdedjuret. Och det stämmer. Ett humoristiskt solsken lyser upp den här hjärteknipande berättelsen. Jag skrattar högt och torkar tårar om vartannat när en liten pojke, på en liten gård, i en liten by i 70-talets Västmanland berättar om sitt liv i motvind hela den långa, krokiga grusvägen fram till nutid.” / Sophie
Kärv, rolig & hyllad = Sven Olof Karlssons mästerliga roman
Pojken växer upp på en gård, i en by i Västmanland. Steg för steg påbörjar han en vinglig resa bort därifrån. Genom svetsande, skrivande, smärta, slit, sömnlöshet och oförklarliga blackouter lyckas han bli journalist, författare, sambo och pappa. Men blackouterna fortgår. Vad är det som pågår?
Att vara pojken Sven Olov på en bondgård i utförsbacke i 1970-talets Västmanland är inte lätt. Mamma är ensam på gården om dagarna med Sven Olov, hans lillebror Larsa och vovven när pappa är på jobbet på verkstan. Nåja, inte helt ensam, gamla stränga svärmor har hela undervåningen för sig själv. Och samtidigt är mamma aldrig helt säkert ifred från byinvånarna eller någon främmande som ska köpa ägg heller. De har aldrig låst. Det har ingen. Det vore högfärdigt. Skulle väcka misstro.
Vilka kan komma in då, utan att ens knacka? Närmast ligger en gammal väckelsekåk, Stenramlet, eller bara Ramlet. Någon minuts promenad söderut bondgården Barmen. Lite längre bort ligger mjölkgården Benvarpen, kort och gott Varpen. Och Varpen och Ramlet är dödsfiender. Ingen minns varför.
Ofta får Sven Olov höra av mammas familj hur otroligt pigg och rask mamma var innan han och lillebror föddes, innan hon kom hit till gården. Nu behöver hon ofta ”luta sig” och Sven Olof kan inte låta bli att låtsas att någon strax ska kliva in i farstun, bara för att få se henne yrvaket rusa upp och låtsas feja.
Samtidigt blir lillebror alltmer excentrisk. Larsa, som är mammas ögonsten, vägrar hjälpa till med någonting och vissa dagar kan bröderna knappt se varandra utan att ryka ihop. ”Min bäste herr idiot!” hörs Larsa ofta morra eller skrika. Den ende som faktiskt förstår Sven Olov är pappa. Sida vid sida ligger de under en bil medan pappa mekar och Sven Olov pratar.
Steg för steg påbörjar pojken en ensam, vindlande och vinglig resa bort från byn och Västmanland. Genom svetsandet, skrivandet, smärtan, sorgen, slitet, sömnlösheten och så de oförklarliga blackouterna. Det märkliga tillstånd som i vuxen ålder, när Sven Olov mot alla odds lyckats bli både journalist, författare, sambo och pappa, återkommer allt oftare. Vad är det som pågår?
Läs mer