Men stackare, då får du väl aldrig några besök? Den nya hemhjälpens framfusighet förvånar nittiosexåriga Doris. Ingen brukar fråga så rakt på sak om hon varit gift eller har barn. Men vänner har du väl? frågar hon och ställer in den handmålade kaffekoppen i diskmaskinen. Den där ser tjock ut i alla fall, fortsätter hon och pekar mot Doris röda adressbok på bordet. Doris svarar inte, utan sneglar mot fotografiet i hallen, bilden på hennes enda släkting, som hemhjälpen inte ens lagt märke till.

Så snart dörren smällt igen och hemhjälpen skyndat vidare från Bastugatan, till någon annan av kommunens ”brukare” på Södermalm, reser sig Doris från stolen. Med små försiktiga steg tar hon sig fram till köksbänken. Hon avbryter diskprogrammet och plockar ut sin sköra favoritkopp, torkar den och gömmer undan den längst in i köksskåpet, bakom de djupa dessertskålarna. Nöjd sätter hon sig vid köksbordet igen och slätar ut den manglade duken med handen. Arrangerar sakerna noga. Dosett, halstabletter, förstoringsglas och telefon hittar sina rätta platser efter att hemhjälpen rumsterat om. När hon kommer fram till adressboken hejdar hon handen och låter den vila där.

Doris har haft samma röda adressbok sedan 1928, men hon har inte öppnat den på länge. Nu vänder hon upp pärmen och möts av namnen på första sidan. Alla är överstrukna. I marginalen har hon skrivit det flera gånger. Ordet. DÖD. Kanske är det dags att väcka alla dessa döda till liv? Att föra minnena vidare? Och kanske till och med avslöja hemligheterna? Och den förlorade kärleken? Kanske finns då chansen att samma misstag inte begås igen?

Doris inser att hon själv inte längre har all tid i världen. Men hon vet precis vem hon vill berätta allt för. Långt borta – på andra sidan havet i Los Angeles –  bor hennes systerdotters dotter, Jenny med sin familj. De träffas inte särskilt ofta numera, men de håller kontakten via Skype och det är högtidsstunder för dem båda två. Men Doris varken kan eller vill berätta om hela sitt liv och sitt krossade hjärta på det viset. Istället börjar hon skriva: Det är så många namn som passerar förbi under en livstid. Har du tänkt på det, Jenny? Alla namn som kommer och går. Som river upp hjärtan och orsakar tårar. Som blir älskare eller fiender. Jag bläddrar i min adressbok ibland. Den har blivit som en karta över mitt liv. Jag ska skriva lite om den till dig. Så att du, som blir den enda att minnas mig, också minns mitt liv. Ett slags testamente. Jag ger dig mina minnen. De är det finaste jag har.