Elisabet är på väg från prästgårdens visthusbod med ett fat sill när en släde stannar utanför grinden. Två män och två kvinnor skyndar in på tunet, den ena kvinnan med ett skrikande bylte i famnen. ”Det gäller dopet” säger en av männen. ”För soldat Svärds pojk.”

 ”Mor sitter därinne”, svarar Elisabet motvilligt. Hon vill inte se åt barnet, som hon inser är hennes nyfödde systerson. Prästen, hennes far, är sjuk och sängliggande men snart har kaplanen skickats efter och dopskålen plockats fram i salen. Barnet döps och får namnet Adrian. Elisabet kan inte tro att det är sant. Vem tror hennes svekfulla syster Ulrika att hon är, som döper sin horunge efter en sagogestalt från deras barndom?

Två veckor senare kommer en ung man vandrande genom dalen, med en kista under armen och en sliten rock som far runt i februarivinden. I prästgården samlas man inför kvällsvarden när det plötsligt knackar på dörren. En av pigorna flyger genast upp för att öppna medan Elisabet sitter stilla vid bordet.

Mannen som stiger in i värmen presenterar sig som adjunkt Daniel Bergius. Han är hjälpprästen som domkapitlet utlovat. Han är yngre än Elisabet trott, med mörkt hår, släta kinder och ett öppet leende. Men han är lika mörkögd som Ulrika, och Elisabet vänder bort blicken för att inte drunkna. Måste han tvunget vara så vacker? Hon orkar inte, vill inte plågas av fler förälskelser. Aldrig mer.

Men när det våras tycker sig Elisabet för första gången på länge ana en ljusglimt i tillvaron. Kanske är känslorna som börjat spira inom henne besvarade den här gången? Men att följa sitt hjärta är inte alla förunnat och de val som väntar blir mer ödesdigra än någon av dem kunnat ana …