Det var vi

21 år gammal lämnar Nahid Iran med sin man Masood och den nyfödda dottern. Hon flyr för sitt barns skull. Och lämnar allt ...

Tre år tidigare hade hon träffat Masood när de firade att hon kommit in på universitetets läkarlinje. Han hade talat om sin tro på frihet och på förändring och fått med sig henne i kampen. Tillsammans smög de runt i staden och delade ut flygblad. De visste att de riskerade allt. Till slut tvingades de leva under jorden.

Senare, efter en våldsam demonstration, flyr Nahid och Masood till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar de sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida …

30 år senare är Nahid arg - på den allvarliga sjukdom hon drabbats av, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan …