Heivide, Gotland, 1979. Brödernas små händer greppar mjölktetran som storasyster Elin ställt fram på bordet. Två deciliter var. Och inget tjafs nu, säger hon. Men pojkarnas bråk om vem som ska få dricka först slutar i katastrof. En tallrik far i golvet och en vit pöl breder ut sig över plastmattan. Mammas vrål får syskonen att springa ut. De kurar ihop sig intill ladugårdsväggen, tätt intill varandra. Får vi ingen mat nu, viskar den yngste med ängslig röst. Elin tröstar medan hon spanar mot huset. Långt senare öppnas det solkiga köksfönstret. Elin kliver fram och möter sin mammas blick. Nu kan de komma in. Kanske kommer de också att få somna mätta ikväll, precis som Elins bäste vän Fredrik, på granngården?

New York, 2017. Solen har gått ner men fotografen Elin Boals går inte hem. Hon hinner inte. När hon äntligen lämnar studion är mobilen fylld av sms från maken och dottern. Men istället för att ta hissen upp till familjens takvåning tömmer hon postboxen, vänder om och går till stamstället, tar ett glas vin och bläddrar igenom posten. Bara ett kuvert fångar intresset. Frimärket är svenskt. Inuti ligger ett ark – en karta över stjärnhimlen med en enda textrad: En stjärna har idag blivit döpt till namnet Elin. Hon läser det om och om igen. Kan det verkligen vara han som skrivit det? Hon stoppar tanken, vill inte minnas namnet. Men ansiktet ser hon inom sig. Hjärtat bultar och hon springer ut på gatan …

Genom brevet väcks bortträngda minnen till liv. Tankar som fjärmar Elin från familjen och fyller henne med skam och självförebråelser över allt det hemska som en gång fick henne att fly barndomens ö. Trots att hon egentligen inte vågar ger hon sig ut på en resa tillbaka till det förflutna. Hon vill inte förlora den familj hon har idag – men kan kärlek verkligen tåla allt …?