Västra Australien, 1958. Jorden är röd så långt ögat når och solen strålar från en oändligt blå himmel när en lastbil kommer skumpande. På sätet sitter de tre MacBridemännen, far och två söner, alla med mörkt hår och stiliga drag.

Phil MacBride har kunnat köra sedan han var sju år, och han har lärt sina söner i samma ålder. Huvudregeln här ute är att aldrig väja för en känguru. Det går aldrig att förutsäga vilket håll den ska hoppa åt.

Kanske är det värmehägringen som får Phil att uppfatta den två meter höga figuren på vägen framför dem som en människa, i stället för en röd känguruhane. Det tar bara en sekund för honom att inse sitt misstag – men då är det redan för sent.

Olyckan kommer förändra familjen MacBrides liv för all framtid …

Fårfarmen Meredith Downs, 1947. Kängurujägaren Pete Petchey ligger utanför tältet och tittar på månen när han hör ett ljud. Han är själv något av en gåta. Alltid oklanderligt ren och välklädd trots sitt yrke. Det enda som egentligen är känt är att han tilldelats Kungens medalj i kriget – och blivit tillfångatagen av japanerna.

Det prasslar i det torra gräset. Så dyker tioåriga Rose MacBride upp. ”Jag har rymt hemifrån.” Rose är hans favorit bland MacBride-barnen. Hon är orubbligt envis, men också intelligent.

Rose har en hemlig ritual. När hon gjort något dumt skriver hon ner det på en papperslapp och sätter eld på den. Då försvinner det som genom trolleri!

En eftermiddag sitter hon i citroneukalyptusträdet med sin yngre bror Matt, och bestämmer sig för att lära honom. ”När du sätter eld på papperslappen ska du säga ’Gävi, gävi, gävi’. Då flyger det onda i väg.” Matt ser ut som ett frågetecken. Han älskar sin modiga syster, men ibland förstår han sig inte på henne.  Rose suckar. ”Det är ’Iväg, iväg, iväg’ baklänges, idiot.”

Ännu vet ingen av dem vilken nattsvart hemlighet de en dag ska försöka trolla bort …