Lex vaknar fastkedjad i en säng blöt av kiss. Hon vet att det måste ske idag, annars kommer hon dö här. Med blodig hand lyckas hon vrida sig ur kedjan, som hon lurat far att sätta löst. Med några steg når hon sin syster Evies säng och tar hennes hand. Systerns ögon är rädda. Jag kommer tillbaka och hämtar dig, säger hon.  Sen krossar hon rutan. Fars steg hörs genast, han är redan i trappan. När hon försöker borsta bort glaset skär hon sig, men lyckas få upp ena benet över kanten samtidigt som dörrlåset rör sig. Så låter hon kroppen falla.

Något går sönder i hennes högra ben när hon landar i det våta gräset. I köksgången står mor. Hennes mun rör sig men Lex hör inte vad hon säger. Hon springer. Ut på Moor Woods Road med dess tysta hus, vart och ett långt från nästa. Bortom den, på väg att köra förbi, lyser ett par strålkastare.

Lex springer mot ljuset, håller blidkande upp händerna. Föraren bromsar precis innan bilen träffar henne. Kvinnan som omskakad kliver ur bilen är klädd i dräkt och har en mobil. Hon håller Lex hand medan hon ringer polisen.

Efteråt splittras de sex syskonen och adopteras bort. Tiden läker inga sår, men den lägger en dimma över minnena. Fler år senare, när Lex är en framgångsrik advokat ringer fängelsechefen och berättar att hennes mor avlidit. I arvet ingår huset på Moor Woods Road.

För att genomföra sin plan och förvandla huset till något bra behöver Lex nu kontakta sina syskon, och konfrontera både deras och sina egna minnen. Vilka har hennes systrar och bröder blivit – och vad minns de? Snart står det klart att någon av dem ljuger – för sig själv eller för de andra ...

En skrämmande fråga uppenbarar sig: Var alla verkligen offer?