Frankrike, byn Milly, 1926. Gud har inte bönhört henne. Hélène kan fortfarande inte läsa. Och ikväll har hon bestämt sig för att dö. Efter lektionen gömmer hon sig i förrådet och hör med klappande hjärta hur magistern och de andra barnen går hem. Så ställer hon sig framför svarta tavlan. Med ett sista hopp försöker hon läsa den första meningen i ett stycke skrivet med kritor i olika färger. HOSLONÖSERDENILABU.

Byn Milly, nutid. Hélène har berättar hela sitt liv för Justine. Allting, men i pusselbitar. Justine vet att den där sorgliga dagen slutade med att lilla Hélène försökte begå självmord genom att slicka krita från tavlan och dricka bläck. Men att hon hindrades av en fågel som flög rakt in i skolans fönster. En mås, trots att det inte borde finnas måsar i Frankrikes inland.

Det är sådant Justine skriver ner i sin blåa skrivbok. Där står om dagen då Hélène mötte Lucien första gången. Det är honom hon väntar på. När Justine började på äldreboendet berättade personalen att Hélène tror att hon tillbringar alla sina dagar på en strand, under ett parasoll. Justine, som ofta jobbar övertid för att få lyssna på Hélènes berättelser, vet varför. Lucien och den lilla flickan är bara och badar. Snart kommer de tillbaka.

Justines egna föräldrar kommer inte tillbaka. De dog i en bilolycka när hon var fyra år, och hon har vuxit upp med sina farföräldrar. Men när någon börjar ringa från äldreboendet och lura dit familjerna till de gamla som sitter ensamma på besöksdagen, glömda om söndagen, får Justine höra att olyckan kanske inte var någon olycka. 
Och en dag när Justine kommer in i Hélènes rum sitter en man där och håller henne i handen. Hans ögon är blå som havet …