Sigtuna, december 1942. Edith går arm i arm med sin bästa väninna ut i vintervädret från Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk till det stundande jullovet. Matilda överraskar genom att ge Edith ett tjusigt inslaget paket som visar sig innehålla ett par eleganta vantar som hon stickat själv. Ett riktigt hantverk, helt olikt de krigsstickade plagg som är snabbt gjorda och bara till för att värma i nöd. Innan de vinkar av varandra lovar de att ses på nyårsafton, även om Edith inom sig befarar att hon inte kommer få tillåtelse av föräldrarna.

Edith skulle så gärna vilja känna att hon äntligen är ledig, kanske ligga på sängen och läsa, men hemma pågår julstöket för fullt och mamma skickar genast iväg henne med ett antal ransoneringskuponger och en inköpslista.

Och under middagen den kvällen får Edith fullständigt klart för sig att hennes framtidsdrömmar, att följa med Matilda till Uppsala och studera vid universitetet, inte kommer att besannas. Det är bara hennes bror, Carl som ska få läsa vidare. För Edith väntar hushållsskola. Om inte kriget hinner hit först …

Budapest, Ungern, april 1943. ”Min lilla rosenknopp” säger Viola och lyfter upp sin och maken Laszlos lilla baby från köksgolvet. Flickan skrattar gurglande och Viola kan inte låta bli att skratta hon också, samtidigt som en stark oro växer inom henne. Laszlo borde vara hemma vid det här laget. Så åker ytterdörren äntligen upp. Viola andas ut och vänder sig leende mot hallen. Men det är inte Laszlo som står där, det är två poliser …

Sigtuna, mars 1945. Ediths framtidsdrömmar är starkare än någonsin. Skulle hon till och med kunna bli författare – nu när kriget ser ut att gå mot sitt slut?  Så möter hon Viola, en överlevare från Förintelsen.  Hon har kommit med de vita båtarna och bär på en berättelse så smärtsam att den hotar att krossa henne …