”Jag fattar inte att de tänker begrava honom.” Christy tittar på sin kusin och norpar åt sig ciggen de delar på, trots att de är alldeles för små. Uppflugna på en gärdsgård, med miljontals stjärnor ovanför sig, kan de fortfarande höra klagosången från lägret. Om bara några timmar ska Christys älskade farfar, han som hatade trånga utrymmen och fick panik om han tvingades sova under något annat än bar himmel, begravas i jorden. Det går inte att förstå. I ett hål i marken finns ingen sol, ingen vind, ingen sång. Bara mörker.

Farfadern har varit Christys trygga punkt i livet, ända sedan han blev moderlös redan som nyfödd. Den gamle mannen lärde honom allt han kunde. Som att prata med djur på deras eget vis eller väcka liv i ett litet föl som bonden lämnat att dö av svält. Christy blir varm om hjärtat när han tänker på sin kolsvarta häst Jack. Numera är han så stor och stark att ingen kan tro hur hans liv började. Men farfaderns liv får inte sluta i en trång kista! Och plötsligt kläcker en av pojkarna idén. ”Tänk om vi skulle bränna upp vagnen? Släppa honom fri ...”

Lågorna slickar himlen och röken väller ut, tjock och grå. Christy börjar hosta och står som förstenad när kusinens mamma skrikande springer fram mot elden och kastar en badbalja med vatten på den. Allt som hörs är ett svagt fräsande, innan lågorna tar ny fart. Det finns inget befriande eller fridfullt över scenen. Vagnen ser ut som ett skadat monster och Christy känner hur en iskall hand kramar hjärtat när han tänker på att farfar ligger därinne. Så får han syn på något som kommer virvlande bland röken och gnistorna. En dansande fyrkant av papper. Som i en dröm sträcker han ut handen och fångar in det glödande fotografiet. Det är som en gåta: en man, en kvinna och ett spädbarn. Runt kvinnans hals hänger en Sankt Kristoffer-medaljong – exakt likadan som den Christy har runt sin egen hals …