”Simbassängen ligger djupt under jord. Vissa av oss kommer hit för att vi är skadade och behöver läka. Vi lider av dåliga ryggar, plattfötter, krossade drömmar, brustna hjärtan, ångest och melankoli. Vissa av oss kommer hit för att, om så bara för en timme, fly våra havererade äktenskap. I bassängen lyckas vi oftast lämna kvar våra problem på land. Oroliga slutar oroa sig, Efterlämnade änkor sluta sörja. Och för ett kort mellanspel känner vi oss hemma i världen.”

I en simhall möts en udda samling människor. Här finns oskrivna regler (bikinis är tillåtna men uppmuntras inte, badmössor krävs), en vattentät gemenskap som tyvärr inte gäller utanför simhallens väggar (”jag kände inte igen dig med kläder på”) och folk att se upp med (raggaren – ”det är inte den sortens bassäng!”).

I kärntruppen ingår en nunna, en polis, en skådespelare som spelar polis på tv (”officer Mahoney”), en professor utan fast anställning, en HR-chef som nyligen skilt sig – och så Alice.

Av de oskrivna reglerna är nog ”var snäll mot Alice” viktigast. Hon är en pensionerad laboratorieassistent som befinner sig i ett tidigt stadium av demens. På land kommer hon inte ihåg koden till sitt skåp eller var hon lagt sin handduk, men så fort hon glider ner i vattnet vet hon direkt vad hon ska göra. ”Däruppe”, säger hon, "är jag bara ytterligare en liten tant. Men härnere, i bassängen, är jag mig själv.”

Men vem är Alice egentligen? Det är vad hennes vuxna dotter börjar undra när mamman inte längre känner igen henne, och börjar upprepa anekdoter. En handlar om ”campinglivet”. Om vakttornen, skallerormarna och taggtrådsstängslet ...