Systrarna och prästdöttrarna Elisabet och Ulrika står varandra nära, även om de är olika som eld och vatten. Den äldre Elisabet är den plikttrogna, den som alltid sätter familjen och kyrkan först. Ulrika är orädd, impulsiv och längtar ständigt efter något mer i livet. När deras läkekunniga mor blir sjuk tar systrarna det uppdrag hon inte längre orkar:  att besöka byborna, lyssna, bota och hjälpa dem med allmosor.

”Hertigen steg ifrån hästen ner, såg Tistel vänta uppå mossig sten …” Elisabet fnissar och tystar Ulrika. Någon kunde höra henne sjunga visan och snart är de framme vid Vreten, den sista torpstugan de ska besöka denna dag. Men plötsligt hör de grenar knäckas och höga röster. Fem soldater klädda i regementets blå och röda uniformer. Fyra av dem bär en bår mellan sig, med pannor blänkande av svett. På båren ligger en skadad soldat med axellångt mörkt hår. Redan på håll ser Ulrika hur vacker han är. Snart får de veta att det är soldaten Svärd som bor i det isolerade soldattorpet uppe i Rudskogen. Där ska soldaterna lämna av honom, men Ulrika kan inte låta bli att tänka på den stackars Svärd, hur ska han klara sig med sitt skadade ben? De måste ta sig dit och hjälpa honom! Men Elisabet är tveksam, ända sedan de började gå ut till de fattiga tre år tidigare, fanns det en regel som var viktigare än alla andra; de fick aldrig umgås ensamma med en ogift man … Men till slut går de ändå till soldattorpet, med medikamenter som kan hjälpa den skadade soldaten, de kan ju inte låta honom ligga där och kanske dö. Bara ingen får reda på det, det får blir deras hemlighet.  På kvällen, när systrarna går till sängs ber Ulrika en bön: Gör honom frisk, och låt mig få träffa honom igen.

Hon kan inte sluta tänka på Svärd. Han har väckt en hetta i henne.

Men när hon får reda på att även Elisabet dras till honom skakas systrarnas liv i grunden. Och när kärleken blir en synd i kyrkans ögon, hotas inte bara deras rykte – utan hela familjens framtid …