Morgonen när Lilian Björk hittas död står pionerna i full blom i trädgården utanför fönstret. Hon hittas i köket, med en påbörjad handlingslapp framför sig på bordet. Där ligger också en tändare av det billigare slaget och två läppstift, ett rött och ett rosa.
För sminkade sig, det gjorde Lilian in i det sista. Hon var noga med ”utanpåverket”. Villan är välstädad och det ligger virkade dukar på borden. Men när poliserna genomsöker hemmet hittar de till slut Rummet. Det med hundratals klirrande flaskor och bag-in-boxar. Från golv till tak.
Hur började det? Kanske var det när den andra dottern föddes? Josefin, som visade sig ha ett ärr på hjärnbarken. En utvecklingsstörning som fick andra familjer att stirra. Som fick minstingen Julia att växa om sin syster mentalt redan i förskoleåldern. Och som aldrig lät Lilian slappna av.
Eller var det tidigare än så: med ärren på handlederna i ungdomen? Eller bara ledan? De identiska dagarna under de mörka årstiderna, då Lilian gick som i dvala mellan hemmet, affären och lekplatsen.
I väntan på begravningen  återvänder Julia till det sömniga villaområdet hon lämnat bakom sig och flyttar in i barndomshemmet, den nedrökta villan som gömmer spår efter mamman och pappan. Deras kärlek, och deras sorger. Vem var hennes ensamma och tysta mamma egentligen?
Fram träder en ny bild. För det fanns en tid då Lilian väckte avund med sin getingmidja, när hon dansade sig igenom nätterna och åkte till Köpenhamn med bästa väninnan Maggan. Men så hände något …