Vår egen storm

Vanessa Chan

”Kära läsare! I Malaysia älskar våra mor- och farföräldrar oss genom att inte prata. Mer specifikt pratar de inte om sina liv mellan 1941 och 1945, den period då den kejserliga japanska armén invaderade Malaya (det Malaysia kallades före självständigheten), kastade ut de brittiska kolonisatörerna och förvandlade en stillsam nation till en som låg i krig med sig själv. Saken är den att våra mor- och farföräldrar gärna pratar om allt annat. De berättar om sin barndom – grannarna och vännerna de brukade leka med, lärarna de älskade och hatade, spökena de var rädda för. De berättar om sitt vuxenliv – den första kärlekens blygsel, föräldraskapets fasor, första gången de fick känna på sina barnbarns ansikten, på oss. Men om de där fyra åren av andra världskriget pratar de sällan, och då bara för att tala om att tiderna var dåliga och att de överlevde. Allteftersom jag blev äldre blev framgrävandet av sanningar från min farmor om hennes tonår i det ockuperade Kuala Lumpur som att leka en muntlig skattjakt. När jag frågade henne hur livet var under ockupationen, svarade hon alltid: ”Som vanligt! Likadant som för alla andra.” Men så småningom, genom åren, och med en entonig röst som bara rapporterade fakta, fick jag veta mer – att folk kämpade för att skaffa mat åt sina familjer, att skolorna var stängda, och att medlemmar av den våldsamma japanska hemliga polisen, Kenpeitai, fängslade brittiska tjänstemän i Singapore och kväste de kinesiska upproren i djunglerna. Under en skrivarworkshop i slutet av 2019 skrev jag det jag trodde var en helt vanlig hemuppgift – om en tonårsflicka som kämpar för att hinna hem före utegångsförbudet, innan de japanska soldaterna stormar gatorna. Jag skrev om nedärvd smärta, vuxenblivande, mödrar, döttrar och systrar, och om hur besluten vi fattar får återverkningar genom generationer av våra familjer och samhällen på sätt vi ofta inte kan förutse. Jag skrev om att bära arvet efter kolonisationen i ens kropp, om att dras till en toxisk man, om invecklad vänskap, om att leva ett liv i fragment, om oklarheten i rätt och fel när överlevnad står på spel. Den där helt vanliga hemuppgiften är nu det fjärde kapitlet i min roman. Jag hoppas att du ska tycka om Vår egen storm och hur Cecily, Jujube, Abel och Jasmin tar sig fram i sin värld. Jag hoppas att du ska känna kärlek, förundran, sorg och glädje när du läser. Och mest av allt hoppas jag att du ska minnas deras berättelser. Tack för att du läser. /Vanessa Chan”