”Vi ligger på stranden. Inga andra människor syns till. Vi har bröd, frukt och dryck i en korg. När vi badar blir vi åter som små barn och vi busar och skojar i vattnet. Vi klättrar på stegar av skratt.” … "Jag har en liten pojke inom mig som ser på världen med stora och oförstörda ögon. Margareta blir plötsligt en liten flicka som leker och plaskar i Björklingesjön i närheten av hemstaden Uppsala. Där lärde hon sig att simma. Jag är lycklig när Margareta skrattar efter sjukdomen som kunde ha förlamat både henne och hela familjen och berövat henne språket och släckt ljuset i hennes hjärna.”

Björn Ranelid skriver som ingen annan om kärleken och möten som har betytt mycket för honom under årens gång. Personligt berättar han om sitt äktenskap med hustrun Margareta och deras liv tillsammans som började en kväll på Malmö Nation i Lund. De dansade till Donna Summer och han blev imponerad av att hon höll takten så bra trots att hon hade träskor på fötterna! Men som i alla kärlekssagor fanns det hinder. Margareta hade inte alls tänkt att hon skulle falla för någon som varit gift tidigare och som redan hade barn. Idrottsmän av alla slag höll hon sig också helst borta ifrån. Men trots att Björn både var en frånskild pappa till en fyraåring och fotbollsspelare, blev de snabbt förälskade i varandra.

Sedan 2017 är Björn Ranelid vigselförrättare, och han skriver innerligt om några av de män och kvinnor som han har vigt och som delat med sig av sina livsberättelser.

Här finns också många barndomsminnen, både ljusa och mörka. Han skriver om Milan Nilsson från Katrinelunds pojkhem som visslade så sällsamt vackert men som en dag inte ville fortsätta att leva och la sig på tågspåret. Hur en ängel gick med en lykta i handen och sökte efter honom den där kyliga och mörka Luciakvällen.