Vattnets förbannelse

1900, södra Indien. Mor och dotter ligger på sovmattan med våta kinder klistrade mot varandra. Kokospalmerna speglar sig i lagunens vatten och natten är alldeles stilla. Mariamma är tolv år gammal och ska gifta sig nästa morgon. Om hennes pappa levt hade hon fått fortsätta gå i skolan. ”Du har läshuvud”, brukade han säga. Men efter att febersjukdomen tog hans liv har allt förändrats. Farbrodern behandlar Mariammas mor som en hunsad hemhjälp, och dagen innan kom han hem med beskedet: ”Vi har hittat ett gott parti åt dig”, sa han till Mariamma med lismande röst. Men varför skulle en välbärgad man vilja gifta sig med en fattig flicka utan hemgift? Mariamma anar svaret. Mannen är gammal, fyrtio år, och änkling.

Resan till brudgummens kyrka tar nästan en halv dag. Båtkarlen styr dem genom ett virrvarr av kanaler, där röda hibiskusblommor hänger ut över vattnet. Sen ut i en matta av lotusblommor och en vidsträckt sjö. När de återigen byter båt inser Mariamma att hon är på väg så långt bort att det kommer bli svårt att hälsa på sin mamma.

När de väl stiger i land ligger oron tjock i luften. Äktenskapsmäklaren har ringar av svett under armarna och den blivande maken dyker inte upp i tid. När han till slut kommer kastar han en blick på Mariamma och utbrister ”Men det är ju bara ett barn!”. Hans äldre syster får tala honom till rätta. Mariamma hör inte vad de säger men snappar upp meningar som ”låt henne växa upp i ditt hus” och ”lille Jojo behöver någon som ser efter honom”. Samtidigt passar hon på att smygtitta på sin blivande make. Håret är kolsvart, inte grått alls, och han ser bra ut. Kanske blir detta inte så hemsk trots allt?

Men snart inser Mariamma att släkten hon gifts in i bär på en mörk hemlighet …