" – Minus elva grader.
– Verkligen?
– Enligt mätaren.
Ett svagt imponerat visslande. Ett finger knackade på termometern, men pelaren ändrade inte på minsta sätt läge. En isig, krispig beläggning fanns i nederkanten av glaset och några korn lossnade och dalade mot verandans trägolv. Träet under mina fötter hade också samma isiga, krispiga beläggning. Den kalla luften kramade liksom en fysisk hand kring smalbenen och kändes redan i tår och fingrar. Fickorna på de tunna byxorna gav inget skydd. Min sambo stod inte längre jämte mig. Utan längre ut i trädgården; hon betraktade planteringen. Vinbärsbuskar. Potatis. Ett försök att odla purjolök och kryddväxter.
– Allt har frusit."

En köldknäpp under sommaren är inget ovanligt, det som brukar kallas för järnnätter. Men det som hände nu verkade vara något annat. Rosorna i trädgården är frostnupna och går att smula sönder mellan fingrarna. Elva minusgrader, på morgonen den fjärde juli?

Kvällen innan hade allt varit normalt. Men när mannen och kvinnan som väntar sitt första barn, vaknar upp i sina sängar är det så kallt att andedräkten bolmar ut som vit rök genom deras munnar. Det är iskallt i huset och utomhustermometern visar elva minusgrader. Trots att de tänder en brasa i öppna spisen, bylsar på sig med filtar och på andra sätt försöker få upp värmen, sipprar den märkliga kylan in via de dåligt isolerade fönstren, och ur glipor mellan golvet och väggarna. De knäpper på TV:n och inväntar ivrigt väderleksrapporten, men meteorologen nämner varken minusgrader eller någon kallfront. Vad är det som händer?

Så går tiden, och tre generationer senare är sjön där man tidigare kunde bada bottenfrusen. Hur påverkar det människorna i trakten när kylan letar sig in djupare och djupare i deras liv?