Författarporträtt
Lasse Åberg: ”POP-konsten blev en ahaupplevelse för mig”
Redan som barn visade Lars "Lasse" Gunnar Åberg intresse för konst, och sedan dess har han blivit en av Sveriges mest folkkära multikonstnärer som gjort succé inom flera olika branscher under sin karriär. I Lasse Åberg – Samlade fragment ur ett spretigt liv delar han med sig av sitt liv i en bildografi som spänner över åtta decennier.
Fotograf: Erik G. Svensson
Till Lasse Åbergs många talanger hör grafisk designer, manusförfattare, filmregissör, skådespelare, musiker och konstnär. Redan i 10-års åldern hade han bestämt sig för att bli tecknare och studerade under 60-talet på Konstfack tillsammans med Jan Lööf och andra stora konstnärer. Idag är Lasse Åberg för många känd som rollfiguren Stig-Helmer Olsson i filmen Sällskapsresan och dess älskade uppföljare, och som Trazan Apanson i barnprogram tillsammans med vännen Klasse Möllberg. Andra förknippar honom med musiken och som konstnär med ett eget MUSeum och en av världens främsta Walt Disney-samlingar.
I Lasse Åberg – Samlade fragment ur ett spretigt liv sammanfattar Lasse Åberg sitt liv och sin långa och framgångsrika karriär i en bildrik bok som han valt att kalla för en bildografi. Det bjuds på såväl dikter och anekdoter som längre berättelser och betraktelser. Flera av bilderna kommer från Lasses privata arkiv, och som alltid i hans arbete rymmer boken en stor portion miljöengagemang, samhällskritik och självdistans.
Dina verk har en kvalitet som ständigt upptäcks och älskas av nya generationer. Vad tror du är hemligheten bakom denna framgång?
– Att min förhållandevis stillsamma humor delas av väldigt många.
I din nya bok delar du med dig av ditt livs olika faser och äventyr, uppdelat efter årtionden. Vilket var det mest minnesvärda årtiondet enligt dig, och varför?
– Jag säger 1960-talet, Konstfackskolan, giftermål, två barn, husköp, första TV-jobbet, omvälvande.
Vilket råd skulle du ge till unga konstnärer och filmskapare som vill följa i dina fotspår och etablera sig inom branschen?
– Svårt att ge ett generellt råd. I mitt fall har det varit ”titta vilken kul grej jag gjort”.
I boken berättar du om dina erfarenheter som konstnär och hur du har utforskat olika konstformer. Finns det någon konstform som du är särskilt förtjust i?
– POP-konsten blev en ahaupplevelse för mig. Popens mantra är ju: Om du inte hittar någonting inom en meter ifrån dig som du kan teckna eller måla av så är du ingen riktig konstnär.
Du har träffat och samarbetat med flera talangfulla människor under din karriär. Finns det någon person som har haft en särskild inverkan på ditt arbete eller som du har lärt mycket av?
– När det gäller filmerna är det min vän och producent Bo Jonsson, när det gäller bilderna är det POP-konsten, när det gäller sångtexterna är det en blandning av Barbro Lindgren, Povel Ramel och Lennart Hellsing.
Stig-Helmer Olsson, Helge Jonsson, Trazan Apansson och Musse Pigg – idag förknippas du med många namn. Vilken karaktär delar mest likheter med din egen personlighet, och varför?
– Jag skulle säga att Trazan ligger närmast mig. Stig Helmer och Helge Jonsson är för världsfrånvända, Musse är för klämmig (han var roligare första 10 åren).
Hur gör du för att hålla din kreativitet levande?
– Jag har ett relativt stort intag av musik, konst, litteratur och det stimulerar mig.
Finns det några författare eller böcker som har haft stor påverkan på ditt liv?
– När jag var barn var det bl.a. Richmal Crompton,( Billböckerna ) W.E. Johns ( Biggles).När jag var tonåring läste jag mycket P.G. Wodehouse och hårdkokta deckare,sedan dess är det väl en salig röra av Salinger, Waltari, Calvino, Grass, Burgess, Östergren, Lidman och gänget. Nu för tiden är det mycket biografier.
Vad är dina framtidsplaner och har du några kommande projekt som du ser fram emot att arbeta med?
– Nu ligger ett bokprojekt i pipelajnen, Havet är din bästa kompis, del 2, Stranden. Sedan ska Janne Schaffer och jag medverka i en julkonsert i Gustav Vasa kyrka i december. Sen får vi se.
Läs ett utdrag ur boken Lasse Åberg – Samlade fragment ur ett spretigt liv:
Ålen (1950-talet)
I början på 1950-talet gick jag med i Kungsholmens scoutkår, avdelningen Jägarna. Jag kallades ”Ålen” och avancerade till patrulledare för Orren. Det var lärorikt på många sätt, man fick lära sig skilja på olika spillningar och knyta knopar, till exempel engelsk säckknop, som jag kan säga att jag inte haft någon större nytta av. Vi åkte på hajker och scoutläger, gjorde bivacker och blev mästare på att sotgrilla korv och sjunga patriotiska sånger. Min första cigarett, en Robin Hood, tjuvrökte jag på en jamboree på Ljusterö 1955. På lägret bodde jag i kökstältet ihop med en 10-kilosburk apelsinmarmelad och ett hundratal getingar, vilket ledde till att jag blev helt immun mot getingstick. I scouternas regi har jag också gått en bit av Kungsleden, ramlat ner för Kebnekaises sydtopp (inte hela vägen), bakat pinnbröd och lärt mig obegripliga ramsor som ”Kilamonkan stånkan knackamakadam fissedompan tjirregassago”.
Första gången jag var med i en tidning var naturligtvis en överväldigande upplevelse. Allers barnsida bestämde sig 1954 för att göra ett reportage om scouter. Så de tog kontakt med Kungsholmens scoutkår och det slumpade sig så att jag, patrulledaren, fick uppdraget att baka pinnbröd över öppen eld alltmedan den unge journalisten Allan Schulman, sedermera TV-producent, pumpade mig på frågor om knopar och djurspillning.
Det som skulle föreställa orörd vildmark i reportaget låg cirka 150 meter från Kristinebergs tunnelbanestation, och pinnbrödet bestod av lika delar salt, mjöl och vatten, så kallad trolldeg. Här fick jag min första insikt i att allt är en illusion.
LÄS MER:
David Lagercrantz