Författarmöten
William Älgebrink: ”Jag tror true crime orskar mer skada än nytta”
William Älgebrinks mörka spänningsdebut har fått ett varmt mottagande och redan hyllats av kritikerna. Här berättar han om hur han fick idén till romanen av en sjukdom, vad han tycker om true crime och vilken bok som fick honom att börja skriva.
Vad ville du berätta med Huset vid Pärlälvens slut?
- Jag ville berätta om hur osäker anknytning kan påverka barn, långt upp i vuxen ålder. Jag ville berätta om vad som händer med offren och offrens anhöriga efter våldsdåd. Samtidigt ville jag utforska psyket hos mördaren – vad kan få en människa att utföra att utföra sådana hemska saker? I slutändan ville jag nog också bara skriva en rafflande spänningsroman. Och det hoppas jag att jag lyckades med.
Hur kom du på idén?
- Den första gnistan tändes när jag började läsa på om sjukdomen Cotards syndrom. Det sammanföll med att jag tröttnade på alla true crime-poddar som jag lyssnade på; jag förstod inte varför jag lyssnade på dessa hemska, verkliga historier. Jag kände ett behov av att hantera de tankarna. Sedan får jag plötsligt upp en bild i huvudet: En pojke sitter i ett främmande hus och kramar ett par gelébjörnar i sin hand. Det gjorde mig nyfiken. Då var det bara att börja skriva!
"Lyssna på sångarna som inte kan sjunga – det är de som har någonting värt att berätta."
Vad vill du att läsaren tar med sig från Huset vid Pärlälvens slut?
- Ta hand om barnen. Ta hand om ditt inre barn – ja, ta hand om dig själv. Och fundera över om det är möjligt att true crime kanske orsakar mer skada än nytta. Det är åtminstone vad jag tror.
Vilken är din favoritkaraktär i Huset vid Pärlälvens slut?
- Vilken underbart hemsk fråga! Jag tror att det varierar. Men just i dag skulle jag nog säga att det är systern Ella-Kajsa. Jag ser verkligen upp till henne, precis som huvudpersonen Dylan gör i boken. Det är någonting med hennes röst. Så klarsynt. Så stark. Och samtidigt så otroligt godhjärtad. Jag vet inte var den rösten kom ifrån. Den är då inte min i alla fall.
Vad är du mest nöjd med i boken?
- Jag var inne på det lite i början, att jag ville skildra allvarliga ämnen utan att tappa spänningen. Farten. Jag ville inte slösa tid, jag ville att det skulle vara en kort bok utan en enda onödig scen. Det tror jag att jag lyckades med. Folk kan säga vad de vill om boken, men jag har svårt att se att någon skulle beskriva den som tråkig eller händelsefattig. Det är jag nöjd med!
Så här hyllar vår redaktör Sophie din roman: ”Huset vid Pärlälvens slut är en spänningsroman jag aldrig kommer glömma. En mörk och drabbande historia som utspelar sig i ett skogrikt, välbeskrivet landskap i Norrlands inland och där de olika karaktärerna fyller mitt hjärta med de allra starkaste känslor.” Vad tyckte du var största utmaningen med att skriva den?
- Vilka fina ord! Och jag skulle nog säga att de orden vidrör just det som var svårast för mig: de starka känslorna. För att kunna skildra de känslor som karaktärerna känner i boken så var jag ju tvungen att själv sätta mig in i dem. Känna dem. Det var otroligt tufft. Inte minst när det kom till att sätta mig in i Dylans känsloläge när han utför de där hemska dåden. Det var emotionellt utmattande för mig.
"...jag har svårt att se att någon skulle beskriva den som tråkig eller händelsefattig"
Det här är din debutroman och du är även filmmakare. Om romanen blir film, vilka ser du i huvudrollerna?
- Rolig fråga! Låt oss låtsas att filmatiseringen blir en internationell blockbuster. Då ser jag en lite äldre, lite sliten, Timothée Chalamet i rollen som Dylan; Saoirse Ronan som Ella-Kajsa; Nicholas Cage som Vincent; och så fuskar jag och sätter en ung Haley Joel Osment i rollen som Pojken. Visst luktar det succé?
Vad gör du när du inte skriver?
- Jag gör film, som sagt, men även där ingår det ju en del skrivande. Så när jag inte skriver gör jag gärna något av följande: läser (gärna serieromaner), tittar på film (gärna skräck), lyssnar på musik (gärna Kendrick Lamar), eller spelar TV-spel (gärna Hades).
Om Huset vid Pärlälvens slut var en drink, vilken skulle den vara?
- Det måste väl bli en Bloody Mary. Kan inte tänka mig att den är god men den passar ju till temat.
Vilka tre böcker vill du ge bort i julklapp och till vem?
- Utan att passera gå av Lova Lakso, Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot, De tar allt ifrån mig av Linda Jones. Till den som är ute efter riktigt bra ungdomsböcker.
Kort om William Älgebrink
Född: 1997.
Bor: Jokkmokk.
Familj: Sambo.
Författare du alltid läser: Stephen Graham Jones, Moa Backe Åstot, Eric LaRocca.
Bok som gjort avtryck: Cujo av Stephen King – boken som fick mig att börja skriva!
Vill läsa härnäst: Ö av Sara Bergmark Elfgren.
Beskriv dig själv med tre ord: Rädd, kreativ, pålitlig.
Dold talang: Jag är en medelmåttig gitarrist.
Motto: Lyssna på sångarna som inte kan sjunga – det är de som har någonting värt att berätta.
Läs också författarintervjuer av: