Stockholm, maj 1898. ”En döing, det flyter en döing i kanalen nere vid Munkbron!” Ett par småpojkar kommer springande och meddelar nyheten när detektivkonstapel Johan Råding är på väg till polishuset med ett par något äldre gossar, misstänkta för både rån och misshandel.

Vid kajen har en folkmassa samlats som tittar på när några män med hjälp av en lång stör fiskar efter något mellan skutorna. Där flyter ett bylte, som onekligen ser ut som en kropp. ”Åh, herrejävlar” Rådig förmår inte hindra svordomen när männen hivar upp fyndet på kajen. Det är en pojke, gissningsvis sju åtta år. Kläderna är i trasor och kroppen illa tilltygad. Vad har han råkat ut för? Johan kan inte erinra sig någon rapport om ett försvunnet barn.

Plötsligt griper en hand tag om hans arm. Han vänder sig irriterat om och blickar in i ett par välbekanta grönblå ögon. ”Fröken Bergman”, utbrister han. Det är över ett halvår sedan de sågs i samband med ett fall. ”Om fröken ursäktar har jag en del att stå i.” hasplar han ur sig och ångrar sig i samma stund.

Ellen skyndar till sitt kontor, för även hon har mycket att stå i. Ryktet om hennes färdigheter när det gäller skilsmässor har spritt sig bland kvinnorna i staden. Hennes assistent på juridikbyrån, den unga Rakel, som tillbringat nästan hela sitt liv på fel sida om lagen, är till stor hjälp.

Men trots att Ellen överhopas av arbete har hon svårt att glömma den döde lille pojken. Jakten på svar leder henne från överklasslivet på Östermalm till stadens allra mest utsatta kvarter där förtvivlade nyblivna mödrar tvingas använda sina barn som en handelsvara. Hon får inblick i en misär hon inte ens kunnat föreställa sig. Och när så även Rakels nyfödda son försvinner inser Ellen att den okände, döde pojken bara är ett av många förlorade barn.