De två systrarna Anneliis och Lilja är så olika man kan vara. Anneliis är kort och mager efter otaliga bantningskurer. Håret är mörkt, ögonen intensivt blå. De har olika fäder. Anneliis pappa måste haft sydeuropeiskt påbrå. När mamma Maggie var på sitt sämsta humör brukade hon kalla henne tattarunge. Anneliis mun är mjuk och svulstig. När de var små kunde den munnen suga sig fast mot Liljas mage och lämna märken som höll i sig i dagar. Lilja har helt andra färger, hon brås på sin pappa, om vilken hon inte vet särskilt mycket. När hon var fem år hittade hon ett foto av honom. Maggie kom på henne. ”Jo, den finnpajasaren, han är din farsa, du ska för övrigt ge fan i att snoka.”  Fotot åkte ner i en låda. När Maggie var i sin mest depressiva fas kunde hon dra till sig flickorna och pressa deras huvuden mot sina armhålor. Odören var kvävande.

Minnena av barndomen återkommer ständigt. De lämnar henne aldrig. Allting som gick fel. Det orättvisa i att hon fick skulden fast hon bara velat väl. De sa att hon var ond. Att hon velat döda sin nyfödda lillebror Akilles när modern kom hem med honom från BB. Lilja var fyra år då.

Hon är snart sextio år, och plågas ständigt av barndomens mörker. Minnena av hur syskonen plågade henne som barn. De saboterade ständigt för henne, tryckte ner henne.

Numera gör Lilja gör allt för undvika sin familj, men de lämnar henne inte ifred. Hon kommer inte undan. En dag dyker Akilles upp. Han gör henne rädd. Det han säger och det han gör skrämmer.

Under en promenad möter Lilja en man i skogen. Hon känner en dragning till honom och inser att det verkligen finns något som heter kärlek vid första ögonkastet. Livet tar försiktigt en ny vändning. Kanske får hon även tillbaka inspirationen till att skriva?

Samtidigt hårdnar pressen från modern och syskonen och situationen blir alltmer ohållbar. Hur länge ska Lilja finna sig i att vara den onda systern? Så en dag sker det oundvikliga ...