Följeslagaren

"Kylan kryper in under huden och gör ångesten sällskap. Hur lång tid har passerat sedan slaget träffade hårt på sidan av huvudet och dörren smällde igen? Ytterdörren är låst och fönstren igenbommade. En dödskammare. Gärningsmannen har tänkt ut allting i detalj. Det finns inte en chans i världen att polisen kommer att leta här. En enda människa känner till vad som hänt. Och den personen har allt att vinna på att hålla tyst. Sanningens skoningslösa insikt vrider sig som en kniv i bröstet: Det kan dröja innan någon förstår att en människa är borta. Ytterligare en. Och då är det redan för sent."

Ett körsbärsträd har tappat alla sina blommor och färgat marken rosa framför villan i Ålsten. Kriminalinspektör Emma Sköld drar bort en ljus hårslinga som ligger klistrad mot svetten i pannan och knackar på dörren. Mannen som öppnar är i femtioårsåldern. Han visar Emma och hennes kollega in och slår sig ner i en rymlig fåtölj. På soffan mitt emot ligger en stor rödspräcklig katt med tofsar på öronen som får den att likna ett lodjur. ”Det är Bonnie, Evas ögonsten”, säger mannen utan att någon frågat. Emma ser sig om i vardagsrummet. Hennes blick faller på parets bröllopsfoto. Det är mycket som är konstigt med det här fallet. En kvinna har försvunnit spårlöst från sitt hem i Bromma. Hon har lämnat kvar sin handväska och hennes mobil är urladdad eller avstängd. Men det mest anmärkningsvärda är att maken väntade i tre dygn innan han anmälde sin fru försvunnen.

Tillbaka i polishuset på Kungsholmen delar Emma med sig av förhöret till sina kollegor i utredningsgruppen. Efteråt ringer hennes syster, Josefin. Hon har just blivit sommarledig från sin polisutbildning och erbjuder sig att hjälpa till med fallet. Emma är avvisande, men Josefin bestämmer sig för att starta en egen utredning.  Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i …