Hildur

Västfjordarna, Island, oktober. Havet är helt och hållet Hildurs. Stranden är tom. Det finns inte många andra surfare här i byn Isafjördur. Efter en dryg timme bland vågorna tar hon sig till sin fyrhjulsdrivna jeep. Att surfa har hjälpt ännu en gång

Hildur, som leder enheten för försvunna barn på glesbygden inom Islands nationella polisstyrka samt är brottsutredare i Isafjördurs polisdistrikt, har hela morgonen anat att någon ska komma med dåliga nyheter. Förmågan att känna på sig när en tragedi närmar sig har Hildur haft länge. Kanske hör det samman med det fruktansvärda som inträffade för tjugofem år sedan?

I jeepen ringer mobilen. Det är Hildurs chef, Beta som meddelar att en tonårspojke rymt från ungdomsvårdshemmet och tros vara på väg till Isafjördur eftersom en äldre man här kontaktat honom.
Det är inte första gången den tvivelaktige gubben lockar till sig ungdomar. Men nu lyckas de åtminstone ta honom på bar gärning. De kan dock inte bevisa att ett brott begåtts utan bara se till att pojken skickas tillbaka.

Någon dag senare hämtar Hildur upp en finländare vid flygplatsen. Under bilfärden tillbaka lär hon känna Jakob, polisen som blivit stationerad i den avlägsna isländska byn genom ett utbytesprogram. Jakob visar sig vara lika egensinnig som hon själv. Medan hon kopplar av med surfbrädan, stickar han tröjor. Enligt honom är stickning som livet självt: förutsägbart, men kaotiskt.

Men Hildur hinner knappt visa Jakob runt förrän en lavin krossar en hel rad med stugor. Och i en av dem hittas en död man, gubben som lockar till sig tonåringar. Men det är inte lavinen som satt punkt för hans liv. Han är mördad.

Både Hildur och Jakob inser att det förtrollande vackra, men ofta livsfarliga, landskapet döljer mörka hemligheter. Kommer de hinna lösa gåtan innan mördaren slår till på nytt …?