”Det var aldrig ett alternativ att inte skaffa barn med min man …? Olivias röst är hes. Hon harklar sig. Hon kan inte förstå att det är sant. Hon har precis fått veta att henne barndomsvän Kattis har en dotter ihop med hennes man Jonas.  ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag  …” Kattis protesterar inte. ”Det här händer verkligen …” Olivia försöker överrösta ljudet av sina egna hjärtslag. Kattis har ljugit om det i sex år.  I sex år … Alla dessa år som Olivia har gråtit sig till sömns. Alla gånger hon trott på honom när han klamrat sig fast vid henne och sagt att han älskade henne, hur hon gång efter annan rättfärdigat sitt beslut att stanna … Hon hade kunnat gå tidigare.

När de träffades många år tidigare var Jonas drömmannen – charmig, beundrad och förälskad i henne. Han var snygg, omtänksam och generös. Hon hade fallit handlöst för honom. Men den perfekta ytan visade sig vara en illusion, och kort efter bröllopet sprack fasaden.

Under hela deras äktenskap behandlar han henne som skräp, förnedrar och våldför sig på henne. Ljuger för henne. Och sedan det största sveket: att lämna henne för Kattis, hennes tidigare bästa vän, som han dessutom skaffat barn med. Nu hotar han dessutom med att ta tvillingarna från henne. Den enda familj hon har kvar. Det känns som en avgrund öppnar sig bara vid tanken att Dante och Aron skulle flytta. Det får bara inte hända. Det kan väl inte hända? 

Sorgen över sveket - och alla år då hon stått ut - förvandlas till en brinnande lust att ge igen, trots att verkligheten har börjat glida henne ur händerna. Men Jonas förtjänar att bli rädd. Lika rädd som hon har varit. Hon blir besatt av att hämnas. Och hon vet hur det ska gå till …