Richard har räknat med allt – förutom den lilla flickan. Tallen är fälld över den öde landsvägen, den stulna lastbilen är gömd bland granarna och spanaren har rapporterat att värdetransporten lämnat banken. ”Det blir storm över Småland”, säger hans kumpan, grå regnmoln tornar upp sig över skogen. Då hörs ett ljud i tystnaden, som ett lågt fnitter. I nästa stund ser han henne. En liten flicka, bara fem eller sex år. Hon är på väg över landsvägen, med bortvänt ansikte. Richard blinkar, var kom hon ifrån?  Sommarklädd i en tunn gul klänning, trots höstkylan. ”Nu kommer den”, säger hans kumpan lågt. Flickan är på väg in i skogen. Richard vill veta vem hon är, vad hon gör här? Han tar ett steg efter henne. ”Nu, Richard!” Kumpanen höjer rösten, och Richard vrider på huvudet. Sedan går allt åt helvete …

”Åk inte mamma!” Pernilla kramar sin dotter. För fyra timmar sedan knackade det på dörren. Tre hårda. Men när hennes man öppnade var det ingen där. Pernilla berättar inte att det har varit samma sak varje år. Inför Allhelgonahelgen och hennes årliga resa till stugbyn vid sjön har det knackat tre gånger på dörren. Som en påminnelse eller en varning. Hennes man vet inte vad som väntar henne i stugorna. Han tror att det är en vanlig återträff med de andra som bodde på behandlingshemmet som unga. Pernilla packar ner det sista. Fotogenkaminen mot kylan. De sylvassa järnpinnarna hon ska ha med sig överallt. Stearinljus och tändstickor om all ström försvinner. Ficklampan om ljusen blåses ut. Och sist av allt, hennes mormors svarta psalmbok.

En storm är på väg. I skogen korsas Richards och Pernillas vägar. Stugbyn vid sjön bär på många mörka hemligheter …