Dagarna jag älskade dig som mest

”Ni vet hur mycket er mamma och jag älskar varandra, och att vi alltid har funnits i varandras liv.” Josephs ord tycks eka i vardagsrummet. Fönstret är öppet och vågornas ljud letar sig in. Evelyn ser på sina tre vuxna barn. Jane, den äldsta, har vuxit in i sin yrkesroll som nyhetsankare och ser elegant ut. Thomas har kommit direkt från ett möte med andra finanshöjdare och är klädd i kostym. Och Violet, familjens minsting och nu själv en vuxen kvinna med fyra egna barn, liknar en nätt porslinsdocka. Alla tre växte upp i det här huset, The Oyster Shell, liksom Joseph en gång i tiden. Och Evelyn med, på sätt och vis. Barnen sprang ut och in genom nätdörren, hjälpte till att baka scones till frukosten och skölja av sand från solstolarna med en trädgårdsslang.

”Vi vill inte ha ett halvt liv, ett liv där en av oss inte finns, så vi har bestämt oss för ett sista år tillsammans”, fortsätter Joseph. Thomas rynkar pannan och munnen är ett hårt streck när han betraktar sin pappa med klentrogen blick. Violet lutar sig framåt, som för att försöka förstå. Men det är Jane som först anar sanningen. ”Är en av er sjuk?”

Och då berättar Evelyn. Om medicinen som borde hjälpa men inte gör det, minnesluckorna och förvirringen, alla sjukhusbesök och alla tester. Att den variant hon fått av sjukdomen är ovanligt aggressiv – och att läkarna säger att hon bara har ett år kvar.  

Joseph har tårar i ögonen när han tar över och fortsätter. ”Vi vill ägna det här sista året åt att skapa lyckliga minnen tillsammans med er och era familjer, och förverkliga våra drömmar. Innan vi avslutar allt på samma sätt som vi började – tillsammans.”

Barnen är såklart chockade. Det är inget lätt beslut för Joseph och Evelyn. De tänker på allt de har delat – glädje, sorg, skratt och gråt – och försöker förlika sig med sitt öde.  

Men när slutet kommer allt närmare ställs allt på sin spets …