Cecilia stoppar fötterna i morgontofflorna och tassar med smygande steg ut i orangeriet. Inte för att det finns någon att väcka. Det är tre år sedan hennes man åkte till jobbet för att aldrig mer komma tillbaka. Sorgen har haft henne i sitt grepp sedan dess och hon har blivit alltmer ensam genom att stänga alla ute. Nu lyfter hon blicken och ser ut över Öresund och det grå havet. Längtan efter våren är stark. Mest ser hon fram emot att mimosan hon planterat ska blomma med sina väldoftande gula bollar. En gång i tiden drömde hon om att cykla genom mimosadalen i Frankrike, lycklig och fri, men den drömmen känns långt borta nu.

Några dagar senare lämnar Cecilia jobbet som åklagare i Helsingborg och tar bilen till det lilla fiskeläget Råå. Hon ska bara göra ett ärende men får plötsligt syn på något som får henne att stanna till. På en av dörrarna till de pittoreska husen hänger en skylt gjord av drivved där det står: Klubben för lyckliga slut. Det är ett märkligt sammanträffande, för sist hon var och handlade satt en inbjudan till samma klubb på hennes bil. Hon hade inte tänkt gå, men nu när hon ändå är här …

”Kom in” ropar en mansröst när Cecilia försiktigt öppnar dörren. Hon följer den in i ett stort ljust rum med väggar fyllda av bokhyllor. En salig blandning av bord och stolar står utplacerade och vid varje plats ligger en penna och ett block. Mitt i rummet står en man. Han drar handen genom det mörka lockiga håret och välkomnar henne med ett leende.

Snart ansluter en äldre kvinna i grå kofta och en ung kvinna med nervösa ryckningar i ansiktet. De vet det inte ännu – men de kommer att förändra både varandras och sina egna liv …